Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
FöregÃ¥ende sida Sida 219 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Den armeniska frågan

"Vi lever i en era då mänskligheten inte kan leva med en nations döda kropp i sitt bårhus." Jean Jaurès

Avtalen i San Stefano och Berlin (1878)

I början av 1877-1878 års rysk-ottomanska krig var armeniernas situation i Västarmenien lika svår och t.o.m. mycket sämre än situationen för serberna i Bosnien och bulgarerna i Rumeli och Makedonien.

Resenärer vilka under de föregångna decennierna hade passerat genom den asiatiska delen av det ottomanska imperiet berättar många historier om denna situation. 1

År 1862 ägde märkliga massakrer rum i Toros-regionen. 2

År 1869 fick västarmenierna till slut, genom valet av Khrimian Hayrik till katolikos, en hårdför kämpe för sina rättigheter och han var personen som, istället för att försöka få Konstantinopels kristnas sympatier, ägnade sig bestämt åt sina egentliga skyldigheter och uppgifter. Så fort denna store religiösa personlighet satt på katolikosämbetet deklarerade han att "Jag ser inte mig bara som den religiösa fadern för Konstantinopels armenier utan är den religiösa fadern för alla armenier i det ottomanska riket."

Han rapporterade oavbrutet om situationen för armenierna i Västarmeniens provinser till Höga porten 3 men hans ansträngningar blev utan resultat. Turkarna lyckades att med hjälp av individer ur den asiatiska befolkningen i Konstantinopel tvinga denna armeniernas stora försvarare att ge sig.

Rån, mord och övergrepp pågick i samma utsträckning i Västarmenien och den armeniska befolkningen utsattes ständigt för attacker från kurdiska nomader och det turkiska etablissemangets korrupta och muthungriga system. 4 År 1876, under ett oförklarligt fanatiskt upplopp i staden Van, anföll de turkiska invånarna de armeniska kvarteren och satte dem i brand. 5

När man höll en internationell konferens i Konstantinopel, några månader innan det rysk-ottomanska kriget under 1877-1878, för att lösa Bulgariens fråga på ett fredligt sätt, vilket misslyckades, försökte även armenierna att få sina krav hörda under konferensen. 6

Under rysk-ottomanska kriget 1877-1878 förvandlades Armenien återigen till platsen för en rad horribla omänskliga illdåd som de irreguljära grupperna inom den turkiska armén begick mot armeniska befolkningen. Och det var så som majoriteten av armenierna i Bayazid och Vehiadin och Alashkert mördades. 7 (Enbart i staden Bayazid mördades 24 000 armenier 8 medan de armeniska befolkningarna i Kars, Basen och Van ådrog sig svåra förluster.)

När vi får reda på dessa uppgifter förstår vi varför de västarmeniska delegaterna ville att storhertig Nikolaj, befälhavare för ryska armén i Balkan, under de fredsförhandlingar, som den ottomanska regeringen hade tvingats till, skulle få garantier för armeniernas trygghet i fredsamtalen. 9

Storhertig Nikolaj välkomnade, efter tsar Alexander II:s godkännande, varmt de armeniska önskemålen om reformer i Västarmenien under ottomanskt styre och någon slgs administrativt självstyre inom de armeniska provinserna Erzurum, Van och Moush där armenierna var i absolut majoritet.

Det är viktigt att notera att den ottomanska regeringen till början välkomnade dessa armeniska önskemål eftersom den ottomanska regeringen fortfarande var skakad av förlusten mot Ryssland och var rädd för att ryssarna skulle stanna för alltid i de delar av Västarmenien som de redan hade under sin ockupation. Därför såg man det som mer fördelaktigt att gå med på armeniernas krav vilka omfattade ett begränsat självstyre för att därmed kunna bibehålla dessa provinser inom imperiet. 10