Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
FöregÃ¥ende sida Sida 205 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Dessutom utsattes den kristna befolkningens liv och egendom fortfarande för regeringens trakasserier och de hotades och mördades av banditligor, så att händelser som massakern i Libanon år 1860 vilken slutade i Frankrikes väpnade ingripande med 1 000 soldater, oroligheterna i Bosnien år 1875 och de fruktansvärda massakrerna i Bulgarien år 1876 efter vilka samtliga europeiska konsuler i Salovnin mördades är alla vittnesbörd över detta faktum.

1875, efter de europeiska stormakternas ingripande, utfärdade sultan Abdul Aziz en ny reformorder vilken upprepade punkterna i påbuden från 1839 och 1856. I den nya ordern hade, förutom de gamla punkterna, en intressant ny punkt införts vilken kastade ett förblindande ljus på dåtidens rådande situation: "Fr.o.m. nu kommer ordningsmaktens utövare, d.v.s. poliserna, i hela imperiet att väljas bland rättmäktiga och godhjärtade människor." 51

Den löjeväckande uppvisningen med reformerna år 1876 fullbordades med publikationen av en frihetssträvande grundlag vilken lovade en parlamentarisk monarki och uttrycksfrihet, men precis som så många gånger förr stannade denna reform på det papper den var skriven på.

Strax innan kriget 1877-1878 och bildandet av Berlinkongressen, bevisades det helt att planerna om ett genomförande av reformer i det ottomanska imperiet inte är något annat än fantasier och därför krävde man en rad förbättringar i vissa provinser, vilka var av speciell natur, som en lösning för imperiets olika etniska grupper.

Rysslands kansler, den gamle prins Gorchakov, förkortade återvändsgränden som det ottomanska imperiet hade hamnat i med ett kort formell: "självstyre eller upplösning".

Frigörelsen av Balkans kristna folk

Trots alla ansträngningar som gjordes för bibehållandet av det ottomanska imperiets sammanhållning innebar 1800-talet den stegvisa befrielsen för majoriteten av de kristna folken på Balkan från det ottomanska styret. Denna frihet var först och främst tack vare alla nationers hjältemodiga motstånd och kamp men det skulle inte ha förverkligats om det inte vore för assistans från vissa av stormakterna, med Ryssland i deras spets.

Ryssland och Österrike kom, under sina krig det mot ottomanska imperiet, att först påtvinga turkarna förbättringar för serber och rumäner.

I början av 1800-talet var det serbiska folket först med att få sin totala självständighet. Serberna som, med avseende på rådande situationer, fick ibland hjälp från Österrike och Ryssland och ibland blev utan hjälp, lyckades till slut, efter upprepade och långa uppror under 1804-1812 med ledning av sin mytomspunna ledare Kara-Georges, att få sin självständighet. Något senare, år 1821, började grekernas kamp för sin självständighet vilken den franske historikern E. Driault har kallat för det "Första kapitlet i världens hjältedåd för frihet". 55

Kampen fortsatte trots turkarnas massakernade och andra illdåd och väckte en stor sympati i Europa. Trots den rådande motvilligheten hos de europeiska ländernas regeringar i den "heliga alliansen" tvingade den allmänna opinionen till sist dessa regeringar att ingripa.