Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
FöregÃ¥ende sida Sida 222 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
När Berlin-avtalet, efter en månads diskussioner, undertecknandes den 13 juli 1878 var de viktigaste ändringarna som man hade infört i San Stefano-avtalet, ur Armeniens perspektiv, de följande: I första hand måste Ryssland nöja sig med Batum, Ardahan och Kars och ge upp Bayazid och Alashkert. 34 Dessutom ändrades paragraf 16 i San Stefano-avtalet om genomförandet av reformer i armeniskbefolkade provinser till det följande: 35

"Höga porten förbinder sig att beordra de nödvändiga åtgärderna för förbättringar och reformer i armeniskbefolkade provinser och att omedelbart genomföra dem och garantera deras (armeniernas) säkerhet mot cherkeser och kurder. Höga portenen förbinder sig att med jämna mellanrum rapportera resultaten av dessa reformer och åtgärder till de övervakande staterna."

När man jämför denna paragraf med respektive paragraf i San Stefano-avtalet ser man att det inte längre anses vara nödvändigt att dessa reformer måste genomföras innan de ryska truppernas evakuering, utan efter deras reträtt. Och uppenbarligen innebar detta ett grovt misstag i denna fråga. Dessutom fick denna paragraf ottomanska regeringens skyldighet att framstå som ett internationellt avtal som övervakades av stormakterna. 36 Placeringen av skyldigheterna hos flera stormakter istället för ett enda land var en annan stor brist i denna paragraf då, precis som hertig Argik beskriver det 20 år senare: "Det som är allas uppgift är inte någons uppgift alls." 37

Dessutom är det värt att påpeka att dearmeniska delegaterna ville ha dessa reformer och bättre trygghet och säkerhet endast i provinserna Erzurum, Moush och Van 38 då det egentligen var i dessa provinser som armenierna, fram till 1876, utgjorde en absolut majoritet. 1914, efter massakrerna under 1877-1878 och 1894-1896 (den senaste massakern skördade cirka 150 000 armeniers liv, d.v.s. mer än hälften av den armeniska befolkningen i detta område) och efter armeniernas ständiga emigration mot Transkaukasien, Balkan och USA (endast mellan 1895-1896 sökte 60 000 västarmenier skydd i Transkaukasien) 39 och efter inflyttandet av ett stort antal kurder vilka kom från södra Taurusbergen, förlorade armenierna den absoluta majoriteten men hade fortfarande den relativa majoriteten i detta område.

Dessa provinser var just de i vilka armeniernas situation och liv var betydligt hårdare jämfört med armenierna på andra platser då dessa låg långt bort ifrån omvärldens insyn och på grund av den fanatiska tron hos de mer primitiva grupperna i området.

Men stormakternas representanter nöjde sig, på grund av sin brist på kunskap om denna del av världens geografi, istället för att i paragraf 61 bestämt nämna de provinser där reformer och förbättringar skulle genomföras, med den luddiga formuleringen "de armeniskbefolkade provinserna". 40 Och då armenierna, förutom i det armeniska höglandet, även fanns i Mindre Asien (Sivas, Malatya, Kharpout och Diyarbakir) och Kilikien och t.o.m. i Armenia minor (Tokat, Amasia, Yuzget och Angora) så omfattade denna formulering halva Mindre Asien. Denna olycksbådande omfattning utnyttjades av turkarna och deras beskyddare och fr.o.m. denna stund vägrade de att genomföra de avtalade reformerna med hänvisning till att om liknande reformer skulle genomföras så skulle den ottomanska regeringens makt över större delen av den asiatiska delen av imperiet hamna i fara. 41

Paragraf 61 i Berlin-avtalet hade, trots alla de nackdelar som den innebar för armenierna 42, det ändå skapat rättvisa för armenierna, en förpliktelse för turkarna och en uppgift för européerna. Just på grund av genomförandet av denna skenparagraf som hade förvandlats till "den juridiska grunden för den armeniska frågan och den obestridda rubriken i enlighet med armeniernas krav" 43 så stannade den armeniska frågan i nära 40 års vakuum fram till år 1914.

Även andra paragrafer i Berlin-avtalet ändrade San Stefano-avtalet till turkarnas fördel då Disraeli såg Turkiet som fästningen vars existens var nödvändig på vägen som ledde till Indien. Det var just av detta skäl som det imperiet åter blev herre över större delen av Balkan-halvön och miljoner människor fortsatte sina liv under turkarnas förtryck.

Som vi idag vet så uppenbarades snart att, precis som Asquith uttrycker det, Berlin-avtalet var ett mästerverk av politisk maktlöshet och blindhet. 45 Detta avtal löste inte något problem på ett avgörande sätt och nästan alla dess paragrafer skapade oklarheter och svårigheter i vissa områden (Pomeli, Makedonien, Kreta, Armenien och Bosnien och Hercegovina) som fördjupade det internationella politiska krisen ännu mer och den var till stor del medskyldig till uppkomsten av 1914 års katastrof. 46

I enlighet med en stor fransk politiker kan man säga att: "Diplomatin som på grund av yrkes krav eller till följd av det ständiga behovet slutar i halvfärdiga arbeten hade aldrig tidigare åstadkommit något så halvfärdigt och ohållbart".

Stormakternas policy 1878-1894

Det är på tiden att vi återger de europeiska stormakternas policy under perioden 1878-1894, vilken vi redan har berört i vissa avseenden, för att se vilken inställning var och en av dem hade gentemot det ottomanska imperiet respektive den armeniska frågan. 47

Till denna periods kännetecken hör Englands och Rysslands ändrade inställning gentemot Orientfrågan.

Denna ändring baserades på flera olika faktorer, bl.a. maktskiften (Gladstones maktövertagande år 1880 i England och kröningen av tsar Alexander III i Ryssland) och Englands ockupation av Egypten. Dock var den avgörande faktorn i denna fråga om förändringar hos England och Ryssland, med största sannolikhet baserad på atmosfären hos de kristna självständiga länderna i Balkan som trots förändringarna hos hovet i S:t Petersburg, vilket trodde att dessa folk skulle ha samlats runt Ryssland, inte alls ansträngde sig för att dölja sin misstro mot denna storebror i norr.

När vi kommer ihåg den roll vilken Ryssland spelade i den avgörande frigörelsen av var och en av dessa nationer från de ottomanska turkarnas förtryck så vill man till början klandra dessa folk för otacksamhet. Men samtidigt måste man även räkna in den konspirerande och aggressiva andan hos det ryska styret som med sina misstag, oförskämdheter och konspirationer smulade sönder dessa nationers förtroende för Ryssland.

Ryssland kände ett stort misslyckande och otacksamhet men även en enorm besvikelse och förtrytelse i synnerhet gentemot Bulgarien vars frihet från turkarna hade skett tack vare Rysslands insats många år före denna vändning. Bulgarien kom att under ett antal decennier ha en vänlig och nära relation med just ottomanska imperiet.