Den 2 februari 1890 överlämnade Konstantinopels armeniska patriark ett brev till Höga porten i vilket man hade klagat på oberördheten och tystnaden hos den ottomanska militären gentemot de attacker och övergrepp som ägde rum i de armeniska provinserna.
I juni 1890 skedde ett blodbad i Erzurum. Ottomanska militärer hade med anledning av en ogrundad rapport och lögner trängt sig in i den armeniska kyrkan i Erzurum för att leta efter gömda vapen. Armenierna som hade vredgats av detta vanhelgande försökte under ledning av ett av sina välkända ansikten, Harutyun Pasdermadjian, försvara kyrkan men de turkiska militärstyrkorna avrättade dem på plats. 148 Turkarnas första kula avfyrades mot Harutyun Pasdermadjian men han skyddades av en grupp unga armenier och kunde fly från platsen. 149 Viktor Berard skriver: "Letandet och förhöret i kyrkan utfördes med sedvanlig våldsamhet och den okunnighet som kännetecknade de turkiska tjänstemännen. Den armeniska kyrkan som armenierna försvarade utrymdes med våld och vanhelgades av de turkiska soldaterna. Letanden och förhören bevisade att det varken fanns vapen eller krut men 20 armenier mördades och mer än 300 hade sårats." 150
Under de kommande åren intensifierades det skräckvälde som hade påtvingats armenierna och tortyren mångdubblades. 151 Tusentals armenier skickades till fängelse eller i exil eller hamnade på galgen.
Mot denna olidliga situation försökte de armeniska föreningarna att samla det armeniska folket runt sig och började sina första försvarsåtgärder.
Turkarna svarade på dessa åtgärder med nya massarresteringar och massavrättningar. Viktor Berard skriver: "När ett flygblad publicerades eller någon utsattes för mordförsök arresterades hela byn eller ett kvarters invånare. Det verkade som att de för att förinta ledarnas motstånd, ville förinta en hel nation." 152
År 1893 slutade turkarnas försök att slå nedoch förinta aktiviteterna hos det armeniska partiet Hntchak med händelserna i Mersivan där man brände ner den armeniska högskolan och arresterade och dömde flera armenier till döden, händelser vilka väckte stor vrede och avsky hos det anglosaxiska folket och ledde till Storbritanniens officiella ingripande. 155
Men sultan Abdul Hamid II och hans regering var fast beslutna om att inleda ett nytt skede i den antiarmeniska policy som sedan många år praktiserades i Konstantinopel. Försvagandet av de armeniska individerna inom det ottomanska imperiet begränsades inte längre enbart till levnadsförhållandena i de armeniska provinserna utan utfördes med noggrant planerade massmord. 156
Antiarmeniska känslor uttryckta av tjänstemän i S:t Petersburg, uppmuntrade också den ottomanska regeringen och nu hade man ett gyllene tillfälle för att utan rädsla för ryska regeringens ingripande, och t.o.m. med dess medgivande, bli kvitt armenierna. 157
Endast Gladstones närvaro i spetsen för den brittiska regeringen, då han hade återvalts 1892, tvingade den ottomanska regeringen till försiktighet. När Gladstone avgick år 1894, på grund av hög ålder (han var då 85 år gammal), så fick turkarna tillsynes grönt ljus. Från och med denna stund beslöt sig sultan Abdul Hamid II för att vid första bästa tillfälle utföra sina djävulska planer. 158
|
|
|
