Armeniernas representanter kom att, från 1878 och framåt, ständigt kräva genomförandet av paragraf 61 i Berlin-avtalet avseende reformer i de armeniska provinserna. Armeniernas krav innehöll följande punkter: återskapandet av de sex armeniska provinserna med deras ursprungliga naturliga gränser; utnämnandet av en lokal ledare som är godkänd av de europeiska stormakterna för var och en av dessa provinser; förbättrandet av systemet för indrivningen av skatter som fram till dess inte var något annat än ett lagligt och organiserat rån; förbättring i rättsväsendet, skapandet av en blandad polisstyrka, d.v.s. den skulle även innehålla armenier och till sist rätten att kandidera till de lokala råden. 171
Dessa krav utgjorde huvudpunkterna i en detaljerad reformplan som sir Philip Currie, Storbritanniens ambassadör i Konstantinopel, med stöd från sina franska och ryske kollegor (Paul Cambon och Nelidof) överlämnade den 11 maj 1895, d.v.s. efter händelserna i Sasoun. 174
Sultan Abdul Hamid II-A avvisade ambassadörens krav, genom att stödja sig på Rysslands utrikesambassadör, prins Lobanof, som öppet visade sin fientlighet gentemot armenierna 175 och öppet uppmuntrade sultanen till motstånd. 176
Trots den rådande atmosfären bestämde sig sultanen för att bereda mark för fler massakrer för att genom minskandet av antalet armeniska invånare omöjliggöra genomförandet av liknande reformer. 177
Genom att utnyttja erfarenheterna från 1876 års massaker i Bulgarien, där närvaron av vittnen till de otaliga fruktansvärda scenerna väckte de europeiska folkens avsky och vrede gentemot ottomanska imperiet, planerade den ottomanska regeringen denna gång att först bryta kontakten med de armeniska provinserna genom att förbjuda resor dit och införa censur av post och sedan börja de planerade massakrerna. 178
Själva massakern planerades också med lika stor försiktighet. 179 Representanter skickades till de armeniska provinserna för att hålla tal till folkmassorna i moskéerna där de talade om för folket att sultanen hade mottagit säkra bevis på att armenierna höll på att planera en stor konspiration och deras mål var angrepp mot muslimer och Islam. Därefter uppmanade man folket att för neutralisering av detta hot döda armenierna och konfiskera deras egendom. Sedan började man dela ut vapen till allmänheten. 180 Dessa förberedelser till massakern som utfördes av regeringen och dess lokala tjänstemän framgår tydligt i diplomatiska och konsulära rapporter från utländska representanter bosatta i Turkiet. 181
I september 1895 arrangerade armenierna i Konstantinopel en demonstration under ledning av Hntchak-partiet som slutade i ett nytt blodbad. 182 I dess följd ägde stora massakrer rum, från september ända till december 1895. 183 Storskaliga massakrer ägde rum även i Trabizond 184, Bayberout, Erzurum 185, Erzindjan, Bitlis 186, Diyarbakir 187, Kharpout, Arabkir, Malatya 188, Sivas, Mardin, Aintab, Marash och Caesarea. Dessa massakrer nådde sin kulmen i Ourfa där 3 000 armenier mördades under den första veckan av nyåret, av vilka de flesta var kvinnor och barn som hade tagit skydd i stadens kyrka. Dessa brändes levande till döds inne i kyrkan. 189
|
|
|
