Vi ägnar oss inte åt massakrernas detaljer på dessa sidor (se delen om folkmordet) och nöjer oss med att nämna Georges Clemenceaus ord: "Även detta är med en konstant hopplöshet samma historia om brott och katastrofer som utfördes med samma metoder under denna period på andra håll." 190
Summan av offren för massakrerna under 1894, 1895 och 1896 har uppskattas till 150 000 människor och denna siffra är summan av 100 000-110 000 mördade 191 plus ytterligare några tiotusen vilka förlorade livet under Armeniens hårda vinter då deras hem hade bränts till marken och de saknade mat och värme, samt barn som hade blivit föräldralösa då deras mor och far hade fallit offer för massakern. Enligt Gladstone: "är språket inte tillräckligt mäktigt för att kunna beskriva dessa händelser och vad man än nu säger om detta så blir det aldrig någon överdrift."
Till denna siffra måste man tillägga de som med tvång hade konverterat till Islam (alternativet var döden) vilkas antal enligt Frankrikes ambassadör uppgick till 40 000 personer. 192
Ett sådant fruktansvärt hårt slag mot den armeniska nationen förvärrade den redan olidliga situationen för de överlevande. 2 500 samhällen tömdes helt på sina invånare och de som på många håll hade överlevt blev av med sin egendom (egendom som konfiskerades av turkar och kurder). Dessa aktioner tvingade en grupp på cirka 500 000 till total fattigdom. 193
Och till sist så lämnade cirka 100 000 armenier Västarmenien under 1894-1897 och sökte asyl i Transkaukasien 194, Balkan och USA.
När man summerar dessa förluster kan man se att med massakrerna i Semvat, 1894-1897, har den ottomanska regeringen på ett artificiellt sätt kunnat minska det armeniska invånarantalet med 400 000 personer (200 000 endast i Erzurum, Van och Bitlis) i de armeniska provinserna.
Turkiska makthavare förnekade, i enlighet med sin traditionella vana, först helt dessa massakrer (och fortsätter att göra det till en vis grad) och påstod att dessa inte var något mer än oroligheter 195. Men det dröjde inte länge innan turkarna och deras försvarare tvingades att ge sig inför de obestridbara bevis och dokument som hade presenterats och som bekräftade händelserna. 196 Då försökte turkarna att minska katastrofens betydelse genom att påstå att dessa massakrer inte var något annat än regeringens svar på armeniernas allmänna uppror. 197
Som svar på denna anklagelse om armeniernas uppror sa Gladstone det följande i sitt tal under en demonstration som hade arrangerats i Chester: "Även om detta påstående skulle ha någon innebörd så är det uppenbart att även om armenierna var helt obeväpnade så försökte de att försvara sina liv, sin egendom, sitt hem, familjer, kvinnor och barn". 199
Dessutom, de ottomanska turkarnas försvarare i Europa (och i vissa fall är det mer passande att kalla dessa försvarare för medhjälpare), vilka glömde att koordinera sina dokument och bevis med sina turkiska vänners påståenden, försökte istället att fördöma armenierna med anklagelser som att: "Varför har då armenierna inte försvarat sig med vapen mot turkarnas attacker?" Och detta är verkligen ett återkommande påstående som ständigt påtalades för armenierna från försvararna av ottomanska regeringen. Samma argument användes mot bulgarerna efter massakrerna under 1879. MacColl skriver: "Det som ottomanernas anhängare och okunniga upptäcksresenärer sa 18 år tidigare om Bulgarien säger de idag utan minsta tvivel om armenierna utan att lägga märke till att detta, i Bulgariens fall, har tvingat kritiker och inblandade till tystnad." 200
|
|
|
