Massakrerna under 1905
Den tsarryska regeringen som på grund av kriget mot Japan och de inre revolutionära spänningarna, vilka uppkom i hela riket efter nederlagen i Manchuriet, hade försvagats beslutade omedelbart att ta till dödandet. Och dessa massakrer för krossandet av armeniska motståndet planerade de att utföra via en mellanhand: "S:t Petersburg väckte tatarernas gammalmodighet och hetsade upp dem mot armenierna och gav dem signalen för att börja massakrera". 50
Tatariska ligor som hade beväpnats av den ryska regeringens tjänstemän anföll armenierna i Transkaukasien under februari 1905. Intensiva mördanden och plundringar ägde rum i mitten av februari i Baku. Några av de tatariska intellektuella bl.a. den berömde Aghayev som senare kom att spela en viktig roll i den "Panturaniska" rörelsen hade förvandlats till viljelösa marionetter i den ryska regeringens händer och fick i uppdrag att starta dessa massakrer. Så fort tatarerna hade startat sin brottsliga handling avstod de ryska regeringsmännen, vilka var mördarnas egentliga medhjälpare, ifrån att ingripa och höll de militära och ordningsstyrkorna i staden inne i garnisonerna för att hålla scenen öppen för tatarernas vansinnesdåd.
Tsarens lakejers mål var att krossa armeniernas motstånd mot policyn om förryskningen av dem och påminna dem om att de befann sig bland muslimska fanatiska grupper och endast att Ryssland kunde garantera deras liv och egendom på villkoret att de hädanefter skulle bete sig som lydiga undersåtar gentemot regeringen.
Men armeniernas situation hade ändrats sedan massakrerna under 1894-1896 i det ottomanska imperiet. Under de gångna 10 åren hade bl. a. dashnak-partiet jobbat oavbrutet med att propagera och att utbilda och organisera sina medlemmar. Partiet hade samlat majoriteten av de armeniska massorna runt sig och återetablerat kontakten mellan armeniska intellektuella och allmänheten. De många grupperna som under massakrerna 1894-1896 hade skickats för att försvara armenier i det ottomanska imperiet eller för hämndaktioner hade nu ökat antalet gerillakrigare och motståndsmän inom dashnak-partiet.
Till de ryska tjänstemännens förvåning och tatarernas överraskning kunde armenierna, efter återhämtningen från det initiala överraskningsmomentet, samla ihop sig runt partiet och mot denna gemensamma hotbild och startade kampen för bevarandet av sin nationella existens. Under ledning av sina armeniska ledare som Armen Garo Pasdermadjian i Tbilisi, Nikol Duman i Baku, Dro och Khetcho i Jerevan och Vartan i Shushi inledde armenierna ett väpnat motstånd mot anfallen från mördarna och plundrarna och gick sedan från en defensiv ställning till en offensiv. Överallt i Baku, Jerevan, Shushi, Nakhichevan, Tbilisi och Elisavetpol reste sig armenierna mot anfallarna.
Armeniernas motstånd i Baku har beskrivits enligt följande av Viktor Berard i hans bok: "Anfallen mot armenierna i Baku startade den 19 februari 1905 och förvandlades till en regelrätt massaker under 20-21 februari. Armenierna krävde den ryska regeringens stöd men den lokala regeringen, som egentligen var tatarernas medhjälpare, vägrade att ingripa. Då tvingades Bakus armenier att själva försvara sitt öde. Den 21 februari gick armeniska ungdomar beväpnade med granater och gevär, som de hade samlat in i all hast, mot gator och kvarter vilka kontrollerades av beväpnade tatariska ligor. De ryska styrkorna, som fram till dess vägrade att ingripa och som endast varit åskådare till händelserna, försökte nu avväpna armenierna som nu tvingades strida vid två fronter, d.v.s. undgå arrestering och samtidigt slås mot övergriparna. Trots denna svåra situation lyckades de att gå till offensiv. Vid slutet av dagens kördes tatarerna bort från alla gator runtomkring den armeniska kyrkan och stadens järnväg. Morgonen därpå gick armenierna fram mot andra kvarter i staden och på sin väg skingrade de tatariska ligorna. Hämndaktionerna var blodiga och de tatariska liken i gatorna fler och fler för varje timme. Det var då som de tatariska ledarna gick till stadens ledare och bönade honom att sätta stopp för striderna". 54
|
|
|
