I december 1908 började massarresteringar och fängslandet av många armeniska nationalister och mer än 20 000 armenier, av vilka majoriteten var intellektuella, kastades i fängelse. Den tsarryska regeringen utnyttjade en grundlös anklagelse och startade en högljudd rättsprocess mot dashnak-partiet. 64
De armeniska åtalade, vilka var 146 personer, ställdes till slut i början av 1912, efter flera år i fängelse, framför senaten i S:t Petersburg och försvarades av ryska försvarsadvokater av vilka Alexander Kerenski bör nämnas, i synnerhet på grund av hans humana handlande i denna fråga. Dessutom bör vi även nämna Paul Milikof som den trångsynta ryska regeringen hela tiden ville bli av med i denna rättsprocess 65, en person vars tycke och intresse för armenierna aldrig minskade.
Bland de åtalade utmärkte sig Dr. Hamo Ohandjanian 66 i synnerhet då han framträdde på ett jordnära men djärvt sätt, vilket fick t.o.m. de ryska domarna att respektera honom. Den 2 april 1912 utfärdade senaten sin dom om de åtalade och för 52 av 146 personer innebar den exil eller tvångsarbete. Denna rättsprocess blev den sista symbolen för den tsarryska regeringens förtryck och trakasseri mot det armeniska folket innan första världskriget.
Denna administrations policy som, vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, följdes både inom imperiet så väl som i dess utrikespolitik var mot de gamla tsarernas sed som under de stora härskarna och skaparna av det ryska imperiet, d.v.s. Peter den store och Katarina II, ständigt försökte attrahera armeniernas samarbete och vänskap.
Men det ryska styret, som en gång var en historisk makt, skapare och t.o.m. utvecklare hade nu drabbats av kräftgång. 67 Det rådgivande slutet på denna regim några år senare var ett naturligt resultat av den olycksbådande trångsyntheten hos ett aggressivt styre som hade förlorat de intressen vilka det hade försvarat sedan många sekler tillbaka. Detta varnande slut bekräftade även tankarna hos den store armeniske politikern, general Loris Melikian, som försökte att få S:t Petersburgs styre att förstå vikten av ordning och reda och att det för denna fanns inte någon fastare grund än framsteg och utveckling. 68
|
|
|
