Första världskriget
"Ingen handling i försvarandet av sin anständighet och sitt folk kan betraktas som förräderi mot sitt land." T. Mazarik
Panturkism och panturanism
Strax innan första världskrigets utbrott kretsade Turkiets policy omkring två stora planer: Panturkism och Panturanism. Målet för den första policyn var tvångsturkifieringen av alla icketurkiska folk i imperiet medan den andra, d.v.s. panturanism syftade på att samla alla turkiska folk i ett enormt turkiskt imperium som sträckte sig från Dardanellerna ända till Centralasien. Denna panturanism hade lovordare så som den episka poeten Ziya Gök Alp och teoretiker som Tekin Alp.
Det var uppenbart att panturanism, d.v.s. samlandet av tio miljoner turkar i ottomanska imperiet och deras enande med ytterligare 20 miljoner andra turkiska muslimer i Centralasien inte kunde ske på något annat sätt än genom splittringen av ryska imperiet och endast på så sätt kunde turkarna förenas med folk som de kallade för sina etniska bröder d.v.s. tatarer (dagens azerier), turkmener, uzbeker, tadzjiker, kirgiser och kazaker. 3 Kontentan av detta var att drömmen om panturanism inte kunde uppfyllas utan militärt stöd från en stormakt och denna stormakt kunde i sin tur inte vara någon annan än Tyskland.
Under dessa förhållanden ansågs första världskriget vara ett ypperligt och oväntat tillfälle för de ottomanska makthavarna för att förena sig med Tyskland i jakten på sina maktgiriga drömmars uppfyllelse.
Dock fanns det ett uppenbart hinder till. Även om man skulle klara av att splittra Ryssland så var de kristna icketurkiska armenierna ett uppenbart hinder på vägen för förverkligandet av denna dröm då de med sin geografiska ställning skiljde de ottomanska turkarna från resten av deras tatariska kusiner i det ryska imperiet vid Kaspiska havet och därmed alla andra turkiska folk som mer eller mindre är grannar med varandra i en lång kedja som sträcker sig ända till Mongoliet. Ledarna för Förening och Utveckling försökte först att försäkra sig om armeniernas samarbete och bad dem att starta ett väpnat uppror i Östarmenien och Transkaukasien och i gengäld lovades de självstyre för Östarmenien och de angränsade områdena i Västarmenien efter kriget. Dashnak-partiets ledning avvisade förslaget under sin kongress i augusti 1914 som hölls i Erzurum och svarade att vid ett eventuellt krig mellan Turkiet och Ryssland är armenierna skyldiga att slåss för sitt respektive land. Precis som Winston Churchill påminner som var det så att "armenierna föredrog kriget med brödradödandet vid två fronter framför turkarnas förslag om förräderi mot ryssarna". 4
De turkiska makthavarna vredgades av detta svar och så snart Turkiet ställde sig bredvid Tyskland (oktober 1914) för att delta i kriget beslöt man att utnyttja tillfället och bli kvitt armenierna en gång för alla. Dessutom, strax efter augusti månads slut, utvisade Turkiet den norske observatören Hoff på ett ytterst våldsamt och hotande sätt och hade på så sätt hade rivit sönder avtalet från den 8 februari 1914 och tömt Västarmenien på närvaron av alla västerländska makters representanter och eventuella vittnen till det som skulle komma.
|
|
|
