Romerska imperiet och dess expansion från öster
År 70 f. Kr. nådde Tigran höjden av sin makt. Armenien styrde hela Mellanöstern och han hade förutom den österländska armén med vissa farliga undantag, så som mederna, inte mött någon annan armé.
Under de kommande åren mötte Tigran en främmande makt som än idag kan anses som den mest kompletta makt som den antika världen hade skådat, nämligen Rom.
Armenien gränsade i norr mot Pontos som omfattade områden vid Svartahavskusten och Mindre Asien (Nuvarande Turkiet). Pontos styrdes vid Tigrans tid av kung Mithradates som hade kommit till makten år 111 f. Kr. Han började snabbt expandera västerut och erövrade Kapadokien, Frygien och körde bort romarna från de grekiska områdena.
Rom kunde först år 84 f. Kr. ta tillbaka dessa områden genom en fredsöverenskommelse med Pontos. Det dröjde inte länge innan dessa två länder drabbade samman i krig igen och år 73 f. Kr. föll den slutgiltiga segern för romerska armén med general Lucullus i spetsen. Efter detta nederlag flydde Mithradates till Armenien och sökte skydd hos sin svärson Tigran II.
Tigran hade till dess lyckats hålla sin neutralitet i kriget mellan Rom och Pontos, trots Armeniens starka band med Pontos. Lucullus ville till varje pris få tag på Mithradates och ta med honom till Rom som trofé och bevis på sin stora seger. Han skickade därför en delegation till Tigrans hov och krävde utlämnandet av Mithradates.
Trots att Tigran inte var speciellt förtjust i Mithradates, nekade han sändebudens önskemål då Mithradates nu var gäst hos honom och det skulle strida mot gästfrihetens principer att lämna ut honom till fienden. Dock tillade samtidigt Tigran att han önskade fortsatt fred och vänskap mellan Rom och Armenien och försäkrade att han inte hade några planer på att expandera västerut, varken mot Mindre Asien eller mot Pontos.
Detta nekades honom dock och kriget mellan Armenien och Rom blev oundvikligt. Men om det inte vore för Lucullus personliga prestige hade kanske inte kriget mellan dessa två länder börjat efter så kort tid och under dessa omständigheter.
Egentligen hade endast senaten i Rom rätt att besluta om ett krig med en helt ny och stark nation av politisk och expansiv natur som Tigrans Armenien. Men senaten hade sina tvivel om att starta ett nytt krig mot en så stark nation som dessutom låg relativt lång bort från romarriket. Kriget mot Pontos hade pågått i 18 år och romarna var rädda att historien skulle upprepas i Armenien.
Förutom detta hade romarriket hittills ansett Armenien som en vänlig stormakt som indirekt var en allierad makt mot deras gångna fiende, seleukiderna, och som sköld mot deras kanske potentiellt största framtida fiende, Persien. Precis som Momsen påpekar så var ett av resultaten av Armeniens makthunger tillbakadrivandet av arsaciderna in i Asien. 49 På så sätt hade Armenien visat sig vara en sorts sköld eller damm till västs fördel och denna faktor hade vissa romare fått upp ögonen för.
Med dessa faktorer i baktankarna kunde senaten inte enas om man skulle starta ett krig mot Armenien eller inte, vilket tvingade Lucullus att ta saken i egna händer och börja förberedelsen till ett krig mot Tigrans Armenien. I och med detta bröt Lucullus mot romarrikets lagar som gav senaten ensamrätt för beslut angående krig och utrikespolitik. Man kan tycka att detta beslut kanske var första steget mot vad som kom att bli en militärdiktatur då Pompejus, Caesar och Augustus senare kom att följa i Lucullus fotspår och trotsade senaten. De styrde riket enhälligt vilket helt och hållet förändrade romarrikets historia.
|
|
|
