Armeniens återuppståndelse
Försvarandet av Transkaukasien (1917-1918)
Revolutionen som ägde rum under februari 1917 och resulterade i tsarens fall hade flera olika skäl men ett av de mest viktiga av dessa var det faktum att Ryssland inte hade kunnat skapa en enhällig och levande organism av unionen av sina olika folk. Och skälet till att det inte hade lyckats med det var att, i motsats till det brittiska imperiet, så hade Ryssland inte kunnat komma underfund med sättet som det kunde utnyttja de säregna dragen och egenskaperna hos respektive folk som utgjorde imperiet och anpassa sig till dessa.
Februarirevolutionen i Ryssland förde de liberala och socialistiska krafterna till makten och en tillfällig regering i S:t Petersburg, under ledning av män som Lvov, Milionkof, och sedan Kerensky vilka aldrig hade dolt sina intressen om Armeniens fråga, tog över makten.
De försökte att hålla Ryssland vid de allierades sida i kriget och skapa ett demokratiskt styre i Ryssland. Gentemot ickeryska folk började de tillämpa en liberal policy och lovade dem självstyre men erkände endast tre nationers totala självständighet och bildandet av deras egna separata regeringar nämligen, finländare, polacker och armenier.
Denna februarirevolution medförde en period av frihet i delar av imperiet och överlät styret av den befriade delen av Västarmenien till armenierna själva.
Dock föll denna tillfälliga regering i sviterna för oktoberrevolutionen då kommunisterna tog över makten. Denna förlust för den ryska demokratin, precis som nederlaget i 1907, var resultatet av det ryska folkets anpassningsbarhet och att de till skillnad från, t.ex. Armenien, inte hade organiserat sig för en väpnad kamp för bevarandet av demokratin. 4
Men i Transkaukasien, likasom andra gränsområden i imperiet, lyckades kommunisterna inte att komma till makten. Valet till ryska duman visade ett tydligt övertag för dashnak-partiet i de armeniska provinserna, mensjevikerna (georgiska socialdemokrater) i Georgien och Mussavat i tatarbefolkade provinser.
Efter den provisoriska regeringens fall i S:t Petersburg, vägrade dessa partier att ansluta sig till det nya kommunistiska styret och bildade själva en provisorisk regering i Transkaukasien under namnet "Kaukasiska kommissariatet". Man bildade även en kaukasisk riksdag (Seim) och de olika partierna fick mandat i relation till antal röster som de hade fått. I kaukasiska makthavares ögon var denna regering övergående eller provisorisk eftersom armenierna och georgierna inte ville ha självständighet för Transkaukasien utan krävde självstyre för sin respektive provins som fortfarande skulle ingå i ett federativt Ryssland.
Den ryska kaukasiska armén som ockuperade de befriade västarmeniska provinserna var vid denna tidpunkt i kaos och upplösning och ryska soldater deserterade för att åka tillbaka till sina hem. Därmed blev den nya regeringens första uppgift att med sina begränsade tillgångar samla en armé som skulle hålla den turkiska fronten. Då tatarerna vägrade att strida mot sina turkiska kusiner och de georgiska mensjevikerna var påverkade av en oläglig och ologisk pacifism, hamnade krigets hela börda hos armenierna. Winston Churchill skriver: "Vid början av 1918 övergav ryska armén fronten i Mindre Asien och förvandlades till en spridd flock som endast ville återvända hem. Ryssarna lämnade fronten väldigt hastigt och turkarna hade ännu inte avancerat. Armenierna som stod kvar gjorde ett desperat försök att försvara sitt land, Armenien, och armenierna i den ryska armén samlades och kunde tillsammans med frivilliga förband under en period stoppa turkarnas avancemang. Av de 150 000 soldater som armenierna hade försett den ryska armén med hade alla stupat eller var spridda över hela detta vida imperium vilket gjorde att armenierna inte kunde samla mer än 35 000 man". 5
|
|
|
