Transkaukasiens regering, som under denna tid hade utropat sin självständighet, tvingades på de allierades inrådan, vilkas styrkor var för långt borta för att kunna komma till undsättning, att överlämna Kars, Batum och Ardahan till Turkiet. Men när fredsförhandlingarna i Batum började i maj 1918 mellan Turkiet, dess allierade och Transkaukasiens regering presenterade turkarna villkor som var betydligt svårare än villkoren i Brest-Litovsk. Bland dessa villkor fanns upplösningen av det som återstod av Östarmenien och turkarnas intåg till Baku.
Armenierna som hade lämnats ensamma av georgier och tatarer och såg att hela deras etniska överlevnad var i fara tvingades att fortsätta strida för försvarandet av sin existens. Armeniens överbefälhavare, general Nazarbekian höll sitt tal till soldaterna där han sa: "Efter sekler av slaveri under turkarnas förtryck har vi har vi beslutat att antingen leva fria eller dö. Om vi inte kan försvara vårt land, vår frihet och vår anständighet med vapen i hand har vi inte längre rätt att leva som en nation. Den avgörande stunden har nu kommit för att vi antingen ska försäkra vår framtid eller dö".
Under de kommande dagarna, där armeniska folket för första gången sedan 1300-talet stred under sin nationella flagga, bröt armeniska armén ett tidsvakuum i sin historia för försvarandet av sitt faderland och i strider vid Gharakilisa, som A. Aharonian kallade för "den andra Avarayr", och i Sardarabad (som resulterade i räddningen av Jerevan) och Bash Aparan visade armenierna ett sådant motstånd att turkarna misslyckades i sitt försök att slå ner armeniernas linjer, ett motstånd som försäkrade existensen av en armenisk regering och nation. 11
Republiken Armeniens självständighet utropades den 28 maj 1918 efter att den Transkaukasiska regeringen hade upplösts. Den 4 juni 1918 erkände Turkiet, i enlighet med Batum-avtalet Armeniens gränser som då, på grund av hemliga överenskommelser mellan Turkiet och tatarerna, begränsades endast till Jerevan och Sevan medan resten av Östarmenien delades mellan Turkiet och tatarernas territorium vilket senare skulle utropas till Azerbajdzjan.
Några av de armeniska styrkorna ansåg dock, med fast beslutsamhet, att man fortfarande borde fortsätta striderna i Transkaukasien fram till dess att de allierade skulle segra vid den franska fronten. Bland dessa fanns general Andranik som med sina trupper passerade alla hinder på vägen och gick till det bergiga området Zangezour där han lyckades fortsätta motståndet ända fram till den 11 november 1918 då kriget slutade. På så sätt blev han den siste symbolen för motståndet i Transkaukasien till de allierades fördel. 12
Även i norra Persien (dagens iranska Azerbajdzjan) stred armeniska förband sida vid sida med assyrierna och stängde vägen för turkarna mot Tabriz ända in i januari. Till slut anslöt de sig till de engelska trupperna i Mesopotamien. Även där höll armenierna motståndet ända in till slutet. 13
Och slutligen fanns det även en armenisk armé i Baku, bestående av armeniska officerare och soldater som hade återvänt från den tysk-österrikiska fronten och som leddes av den stora nationalisten Rostom Zorian och ansvarade för försvarandet av detta oljerika och viktiga område ända fram till den 15 september 1918.
General Lerondrofs memoarer visar vilka konsekvenser detta långa armeniska motstånd i Baku innebar för den tyska armén som var i desperat behov av olja och bränsle i de svåraste striderna mot fransmännen under juni och juli 1918. 14
|
|
|
