Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
FöregÃ¥ende sida Sida 289 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Armeniens återuppståndelse

I början av juni 1918 bildades den första armeniska regeringen, sedan den bagratouniska dynastins tid, på det armeniska höglandet i Jerevan. På så sätt hade Armenien med ett djärvt handslag återknutit sitt brustna historiska livsband. Det var tillsammans med faderländerna för John Hoss 17 och Sobieski 18, som Grigor Upplysarens faderland höll på att grundas år 1918. Det är vetskapen om denna fantastiska historia som får en att komma underfund med om den nästan övernaturliga kraften hos det armeniska folket. Man kan verkligen påstå att återskapandet av ett självständigt Armenien, strax efter 1915 års folkmord och trots den rådande situationen, var anmärkningsvärd, precis som skapandet av de polska och irländska staterna.

Över en miljon armenier hade förlorat sina liv för att en annan miljon skulle leva fritt. Vilket folk har köpt sin självständighet till en sådant högt pris? Inte ens Grekland, som under sin kamp förlorade 300 000 personer för att försäkra existensen av ett litet land, med 700 000 invånare betalade någonsin ett sådant högt pris.

I detta hörn av världen, i ett område som var 10 000 km2 stort, med ett invånarantal som år 1914 uppgick till 300 000 men som nu år 1918, på grund av närvaron av hundratusentals flyktingar, var högre än en miljon möttes den nybildade armeniska regeringen av svåra uppgifter.

Denna regering kunde agera enligt Pombels uttalande efter 1755 års katastrof i Lissabon då han på frågan om vad han skulle nu göra svarade: "Begrava de döda, beskydda de levande och planera framtiden".

Trots de fruktansvärda problemen som fanns på vägen i styrandet av landet lyckades den nya regeringen att med ansträngningarna hos den store nationalisten Aram Manoukian, som hade tagit över rodret för Armeniens räddningsskepp, börja sitt arbete. Svält och tyfus skördade många offer fram till den stund då den första vetelasten från USA anlände i våren 1914 och försörjde det lilla överbefolkade landet. 20

Regeringen började jobba med yttersta hängivenhet och ägnade sig åt tryggandet, organiseringen och återuppbyggnaden av landet. En ny armé bildades, ett universitet grundades och de första grunderna för ekonomisk utveckling och utvidgning lades. Regeringens arbete försvårades enormt av de flyktingsmassor som hade drivits österut av den turkiska armén och samlats, så gott som helt, inom Jerevans guberniia (benämningen på provins i det ryska imperiet). Vinterkylan var skoningslös. De ömkliga massorna låg i snödrivorna, inne i förstörda byggnader och på kyrkornas trappsteg, alltför svaga för att protestera eller ens tigga. Inte ens protester ledde till mat då alla lager var tömda. Dessa levde i de "gående dödas land" och väntade med insjunkna ansikten och uppsvällda magar på den slutgiltiga befrielsen. Och döden kom. Den skördade tusen och åter tusen pinade flyktingar, lika väl som inhemska invånare. Många som stod emot svälten sveptes undan av de härjande epidemierna. Tyfusen var den huvudsakliga mördaren som slog ner i varje distrikt, i varje åldergrupp och krävde sina flesta offer bland barnen. Under vintern 1918-1919 förlorade närmare 200 000 armenier - 20% av befolkningen i republiken Armenien - sina liv till den hemska trehövdade besten: kyla, svält och farsot. Per 1 000 invånare föddes det år 1919 8,7 barn medan 204,2 dog. Folkmordet hade inte slutat.

Till följd av de allierades seger över Tyskland och dess axelmakter återtog Armenien, i början av 1919, provinsen Alexandrapol och Kars. Den senare provinsen var i synnerhet av stor vikt för den nya regeringen då de flesta bördiga åkrar för odling av vete fanns där och kunde förse landet med grödor.