Turkarnas reträtt innebar ett kort krig mellanGeorgien och Armenien över området Tchalov och Akhalkalaki vilket slutade med nederlag för georgierna. 21 Det utbröt även en konflikt med Azerbajdzjan över Karabakh.
Samtidigt tog turkarna tillfället i akt och beväpnade de turkiska, tatariska och kurdiska grupperna i området under sin reträtt från Östarmeniens ockuperade territorium. Dessa grupper organiserades av turkiska officerare och startade ett gerillakrig mot Armenien under ledning av den turkiska arméstaben för att försvaga Armeniens regering och tvinga den att bortse från dess territoriella anspråk på Västarmenien. Av detta skäl hade turkarna i synnerhet koncentrerat sin gerillaorganisation i Nakhichevan som var av stor strategisk betydelse för Turkiet eftersom det var via denna provins som Turkiet sammanlänkades med resten av de turkiska folken. Turkarna avsåg att härifrån kunde de senare återuppta sina expansionsplaner österut för förverkligandet av sin panturaniska dröm. 22
Trots alla dessa svårigheter, lyckades Armeniens regering, som mellan 1918-1920 styrdes av män som Kachaznouni, Khatisian och Ohandjanian, att stegvis skapa ordning och trygghet i landet, återuppbygga kommunikationsvägarna och höja jordbrukets nivå. En dag kommer historien att återspegla landets tacksamhet mot dessa män vilka ledde Armeniens första steg efter dess återuppståndelse.
Den 28 maj 1919, d.v.s. på årsdagen av den återvunna självständigheten deklarerade Armeniens regering, i enlighet med beslut i Armeniens riksdag och Västarmeniens råd, annekteringen av Västarmenien till Republiken Armenien och därmed återföreningen av Västarmenien och Östarmenien.
År 1920 hade Armeniens ekonomiska situation förbättrats väsentligt tack vare de armeniska böndernas ihärdiga arbete och landets bönder visade än en gång att det enda de behöver för återställandet av rikedom och välfärd i Armenien är en kort tid av trygghet och frihet. Dessutom blåste den återvunna självständigheten in spänning och exaltering i hela den armeniska nationens anda, både i och utanför Armenien.
Bland de olika armeniska församlingarna utomlands, frånGeorgien och Konstantinopel, länderna på Balkan, Egypten, Europa och USA strömmade det in gåvor och pengar till statskassan och frivilliga för försvaret av landets nya regering samt yrkesmän för återuppbyggnaden av hemlandet.
Lochemese har, efter sitt besök under sommaren 1920, bland de Transkaukasiska republikerna skrivit så här: "Armenierna ser att tryggheten håller stegvis på att återvända till landet och dess svårigheter minskas. Landet är idag starkare än någonsin trots sina två unga år. Så länge dess öde ligger i hennes egna händer har hon bevisat att hon är kapabel att försvara det men detta öde är även beroende av de vilda främmande makterna". 26
|
|
|
