Enligt åsikterna hos dessa män, vilkas aktiviteter rörde sig inom politiska och handelsrelaterade frågor, så var det inte något bra att armenierna inte hade förintats helt under folkmordet mellan 1915-1916, eftersom arenan då hade varit fri för deras vinstintressen. Dessa gruppers arbete gick ut på att sabotera och grumla fredsförhandlingarna om frågorna i öst under tiden mellan eldupphörsavtalets undertecknande i Mudros och avtalet i Lausanne. 29
Armenien hade en stor försvarare under Pariskonferensen i form av USA: s president, Woodrow Wilson och han fortsatte egentligen i Gladstones fotspår. Wilson försökte att övertala den amerikanska regeringen att ge en garanti för Armeniens fråga men möttes av motstånd från senaten som hade en av övervikt av isolationister.
Dessa var oroliga för att Kilikien skulle förvandlas till ett självständigt Armenien under Frankrikes överhet. Armenierna som hade överlevt folkmordet och under 1919 hade återvänt till Kilikien bad till Gud om en liknande lösning, då detta skulle innebära stora ekonomiska fördelar för Frankrike och samtidigt skulle återuppliva de gamla armenisk-europeiska banden från korstågens tid. Men franska makthavare valde, för stunden, att vända ryggen till detta område, som efter armeniernas återkomst till sina hem återigen hade fått en armenisk majoritet och helt och hållet var under Frankrikes kontroll, och istället anfalla araberna som motsatte sig Frankrikes expansiva policy i den syriska öknen, en policy som vi idag vet hur den slutade.
Men den egentliga symbolen för Armeniens fråga var just den Transkaukasiska republiken Armenien och dess krav på de angränsande provinserna i Västarmenien.
Benson uttalade sig vid undertecknandet av eldupphörsavtalet med Turkiet enligt följande: "Då armenierna mer än någon annan nation under ottomanska imperiets styre, har utsatts för förtryck, trakasserier och övergrepp så är det de allierades ansvar att börja sitt arbete i återuppbyggnaden med dem och först ägna sig åt armenierna". 30
Men det blev inte alls så. Under hela 1919 visade de allierade ointresse för sin största och modigaste allierade som under de alla historiska striderna hade stannat vid deras sida. Armenien ville att de allierade skulle erkänna dess regerings självständighet och skicka vapen till dem också så som de allierade hade gjort för polacker, tjecker och slovaker. 31 Inget av dessa önskemål uppfylldes och under hela 1919 fick Armenien ingenting alls förutom det amerikanska vetet som "Främre Orientens välgörenhetsorganisation" hade delat ut. Armenien tvingades därför att förlita sig helt och hållet på sina egna krafter utan att någon regering hjälpte dem det minsta under denna svåra period.
Under tiden var president Wilson, i hopp om att med tiden kunna övervinna motståndet i senaten från oppositionen om beskyddandet av armenierna, delaktig i lösningen av Armeniens fråga.
Det var först vid slutet av januari 1920 som de allierade de facto erkände republiken Armeniens självständighet. 32
I april 1920, under konferensen i San Remo, ägnade sig premiärministrarna från England, Frankrike och Italien (Lloyd George, Millerand och Nitti) till slut åt att undersöka paragraferna i fredsavtalet med det ottomanska imperiet och i Armeniens fråga beslutade man att skapa en armenisk stat bestående av provinserna Trabizond, Erzurum, Van och Bitlis. Denna plan överlämnades den 11 maj 1920 till den ottomanska delegationen i Cedonse (Frankrikes utrikesdepartement).
|
|
|
