Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
FöregÃ¥ende sida Sida 298 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Dessutom lyckades Kemal Atatürk att spela ut dessa stormakter mot varandra på ett utmärkt sätt. Det nya röda hotet från Moskva hade skrämt makthavarna i väst och de såg hela Europa hotas av Lenins kommunistiska åsikter. Kemal Atatürk framhöll sig själv och det nya Turkiet, som ville göra sig fri från det ottomanska imperiets "imperialistiska band", som en utmärkt kompanjon åt Lenin och vi kommer att återkomma till det om en stund. Samtidigt marknadsförde han sig som den utmärkta barriären för väst i stoppandet av kommunismens framfart västerut och kunde på så sätt även få hemliga avtal och assistans från västmakterna.

Den turkiska nationella rörelsen startade en intensiv kamp med stöd av just dessa aktörer.

Kriget mot Armenien, som hade vågat göra anspråk på de armeniska provinserna i Västarmenien, hamnade högst upp på prioritetslistan hos de turkiska makthavarna.

Efter undertecknandet av Sèvres-avtalet planerade turkarna ett avgörande och avslutande anfall mot den nya republiken i Armenien. Fyra turkiska arméer koncentrerades i Erzurums region och i september 1920 började man offensiven mot Olti och Sarighamish. Mot denna offensiv beordrade Armenien en allmän mobilisering vilken samlade cirka 35 000 soldater under Armeniens fana.

Det bör även påpekas att fr.o.m. början av 1920 hade man inlett varma relationer mellanAnkara och Sovjet. Sovjetunionen, som var besviket på nederlagen för de revolutionära rörelserna i Europa, hade nu beslutat att genom samarbete med de österländska nationalisterna slå mot de europeiska stormakterna, något som vi redan har beskrivit hur det slutade. 43

Samtidigt började Ryssland att återuppta expansionen söderut och startade återerövringen av Transkaukasien. I april 1920 erövrade den Röda armén, med hjälp av turkiska nationalister, staden Baku och Azerbajdzjan. Den nya azerbajdzjanska sovjetrepubliken upprepade anspråket hos den tidigare republiken Azerbajdzjan om Karabakh och Zangezour. I augusti 1920 hölls en kongress i Baku, under ledning av Zinovief, Parlek, Belar Kun, vid namnet "Kongressen för de österländska folken" med Enver Paschas delegerande. Denna kongress var det avgörande tecknet på det aktiva stöd som Sovjet gav Kemal Atatürks Turkiet. På så sätt tvingades Armeniens armé att behålla en del av sina styrkor, för försvarandet av landets östra gränser mot det sovjetiska Azerbajdzjan, samtidigt som turkarna började avancera västerifrån.

Under månaderna september och oktober lyckades den armeniska armén i norr att stoppa turkarnas frammarsch. Den 14 oktober började den armeniska armén i Novoslibili en motoffensiv som kom att avgöra krigets utgång. Efter en första seger kunde den armeniska armén inte längre neutralisera fiendens avancemang. Under de kommande dagarna närmade sig den turkiska armén staden Kars och den 30 oktober, efter en snabb manöver med sin högra flank, lyckades de inta stadens fästning.

Återstoden av de armeniska styrkorna i norr retirerade mot Alexandrapol. Turkarna gick in i staden den 7 november och fortsatte sitt avancemang mot Gharakilisa. I bergspasset vid Jarjour satte det åttonde regementet i den armeniska armén upp ett hjältemodigt försvar. Detta tillsammans med det segervissa försvaret av södra Jerevan var de sista ljusglimtarna hos den armeniska arméns hjältedåd i mörkret av 1920 års krig vilket rasade under dessa fem år av styrka och ära. 47

Resultatet av detta olycksbådande krig i 1920, mellan Armenien och Turkiet, förutom att förmörka det armeniska folkets historia, visar inte något annat än det armeniska folkets kompetens i bildandet av en fri och självständig stat och försvarandet av den. Liknande nederlag har skådats under Balkanstaternas historia under de första decennierna av deras etablering, t.ex. Serbiens nederlag 1876 och Greklands 1897 i kriget mot det ottomanska imperiet.