Den andra sovjetiska armeniska regeringen kom till Jerevan med mycket större villighet till kompromisser om de mer extrema målen som hade kännetecknat perioden under inbördeskriget. Vid denna tidpunkt hade Ryssland hunnit anta en moderatare ekonomisk policy som kom att kallas för den Nya ekonomiska policyn (NEP), vilken avnationaliserade det mesta av ekonomin och gav bönderna rätten till kontroll över deras egen produktion av grödor. Lenin kallade denna ekonomi för en taktisk reträtt till den "statliga kapitalismen". Istället för att fullt ut nationalisera ekonomin och eliminera marknaden, påtalade NEP att endast de "ledande topparna" inom ekonomin, d.v.s. de storskaliga industrierna, järnvägarna och bankerna skulle nationaliseras. De småskaliga företagen skulle kvarstå i privata händer. Det som kanske var ännu viktigare var det att statens omhändertagande av grödorna upphörde och bönderna lämnades fria att sköta sina gårdar och istället betala en bestämd skattesats till staten. NEP-åren, grovt räknat mellan 1921 och 1928, var en period av relativ ekonomisk "liberalism" och den armeniska republiken kunde återhämta sig stegvis från kriget och revolutionen i NEP-systemets begränsade marknad. I början av 1920-talet försörjde sig ungefär 90% av armenierna på landet och regeringens första prioritet var att återställa jordbruket. Kanaler, så som den i Shirak, byggdes, ökenområden, i synnerhet området i Sardarabad, fick bevattningssystem och man byggde vattenkraftstationer för att leda elektricitet till byarna. Böndernas liv förbättrades stadigt. År 1928 hade jordbruksproduktionen nått 71,5% av sin förkrigsnivå. Och som en följd av förbättrade villkor och ekonomiska utsikter, hade man nått en viss grad av försoning mellan regering och bönder.
I Armeniens städer var utvecklingen långsam men stadig. Ännu vid slutet av 1920-talet levde endast 20% av Armeniens befolkning i städerna. Jerevan, som år 1913 hade en befolkning på 30 000, hade år 1926 fått 65 000 invånare. Men av dessa var många flyktingar från Turkiet och andra delar av Mellanöstern och nästan mer än hälften av stadsarbetarna var utan sysselsättning. Industrin kunde år 1928 knappt nå sin förkrigsnivå och kvarblev så gott som helt i en liten skala, knappt mekaniserad och beroende av hantverkarnas arbete. Mindre än 13% av Armeniens befolkning kunde betraktas som "proletär", även vid den mest generösa definitionen av termen. År 1928 fanns det endast 6 000 fabriksarbetare och 8 000 hantverkare i Armenien. Kommunistpartiet, som i sin egen bild var avantgarde för städernas arbetarklass, var egentligen en isolerad elit som styrde över en bondebefolkning. Istället för att skapa en socialism baserad på ett, sedan tidigare existerande, kapitalistiskt industriellt system, som hade förutsetts av dess teoretiska grundare, Karl Marx, möttes de sovjetiska kommunisterna av det skrämmande prospektet om skapandet av en industriell ekonomi ur de begränsade resurserna hos ett utarmat jordbrukssamhälle.
Med svagheten hos Sovjetiska Armenien i minne - den dystra ekonomiska situationen, det bräckliga allmänna stödet för regimen och det faktum att fler armenier levde utanför Armenien (i Georgien och Azerbajdzjan) än i själva Armenien - var kommunisterna på ett desperat sätt intresserade av närmare kontakter med de georgiska, azerbajdzjanska och ryska sovjetrepublikerna. Den 30 september 1921 undertecknade Armenien ett alliansavtal med den Ryska Sovjetiska Federala Socialistiska Republiken (RSFSR), vilket etablerade ett finansiellt samarbete. Några månader senare deltog armeniska delegater i den All-ryska kongressen för sovjeterna i Moskva och demonstrerade sitt nära band med RSFSR. Medan georgierna, vilka ekonomiskt sett var i en mycket bättre situation än armenierna, tvekade att skapa ekonomiska relationer med de andra republikerna, tryckte Armenien på för skapandet av en transkaukasisk ekonomisk union. Miasnikian stödde ansträngningarna hos Sergo Ordjonikidze, den ledande kommunisten i Transkaukasus, och hans mentor, Josef Stalin, för att integrera de tre transkaukasiska republikerna i en. Den 14 april 1921 sattes alla järnvägar i Transkaukasus under en och samma myndighet. Två veckor senare lades utrikeshandeln under en annan myndighet, Obvneshtorg. Under maj och juni tog man bort tullgränserna mellan de tre transkaukasiska republikerna och mellan Transkaukasus och RSFSR. Arbetet började med den känsliga frågan om dragningen av republikernas gränser och bestämmandet av ödet för områden så som Akhalkalaki, Lori, Karabakh och Nakhichevan, vilka av flera republiker gjorde anspråk på. Förhandlingarna fortsatte ända in i 1923 och även om Armenien fick Lori så förlorade det två områden som historiskt hade varit en del av Armenien, nämligen Karabakh och Nakhichevan. Både gavs till den azerbajdzjanska republiken som var ekonomisk mycket starkare än Armenien. Nakhichevan hade en stor muslimsk befolkning, men Karabakh hade en överväldigande armenisk befolkning. De armeniska kommunisterna protesterade mot beslutet taget den 5 juli 1921, vilket placerade Karabakh inom Azerbajdzjan, men vid denna tid var de mer oroliga över enigheten med de andra transkaukasiska folken och ekonomisk återhämtning än statlig suveränitet över de historiska armeniska territorierna.
|
|
|
