Strax efter det att kriget slutade i maj 1945, samlades medlemmar ur det armeniska prästerskapet och lekmännen i Etchmiadzin för att välja den nya armeniska katolikosen. Ärkebiskop Chorekdjian valdes till katolikos Gevork VI (1945-1954) och till skillnad från sin föregångare tilläts han bo i Etchmiadzin. Den nye katolikosen hade bevisat sin förmåga för att kunna samarbeta med de sovjetiska myndigheterna och sovjetregeringen godkände hans utnämning. En ny era verkade ta form i de statlig-religiösa relationerna med ett mycket närmare band mellan det sovjetiska Armenien och diasporan (spiurk). Med stöd från den konklav som hade valt honom, skickade Georg VI en serie meddelanden till Stalin i vilka han uppmanade till återföreningen av diasporans armenier med det sovjetiska Armenien och återlämnandet av armenisk mark i Turkiet till Armenien. "Det armeniska folket", skrev han, "är bestämt övertygat om att folket i det stora Ryssland kommer att stödja dem i förverkligandet av deras patriotiska och humana aspirationer om återställandet av deras nationella fädernearv." 93
Kampanjen för repatriering (ner-gaght) och de sovjetiska anspråken på Kars och Ardahan, områden hållna av Ryssland mellan 1878 och 1921, stöddes av den armeniska kyrkan över hela världen, liksom av det liberala partiet Ramgavar genom dess finansiella resurser från medelklassen och välbärgade armenier och det socialistiska partiet Hnchakian. Även det antisovjetiska partiet Dashnaktsoutyoun anslöt sig till kampanjen för repatriering. De flesta av flyktingarna, mellan 80 till 85 procent, fanns i Mellanöstern och Grekland, och mellan åren 1946 till 1948 "återvände" mer än 100 000 armenier till "hemlandet". Dessa "hayrenadartser" (repatrierade) utgjorde mindre än 10% av den armeniska diasporan och var främst armenier vilka hade bott i det historiska Armenien eller Kilikien. Oavsett om de var överlevare från folkmordet eller barn till de överlevande så hade deras emigration till Sovjetiska Armenien mer med deras nationalistiska känslor att göra än deras hängivelse till den sovjetiska "socialismen". De repatrierade gav sig iväg med stor entusiasm och glädje mot Armenien, bara för att vid sin ankomst finna ett land som var illa förberett för mottagningen av dem. Kriget hade lämnat en stor fattigdom och förödelse efter sig i Sovjetunionen och de lokala armenierna var oftast ovilliga till att dela med sig det lilla de hade med "aghberner" (pejorativ för bröder) som dessa västarmenier hånfullt kallades för. Och med takten då det kalla kriget började kyla ner världspolitiken (eller snarare hettade upp den) så började även regeringen att vända sig mot dessa flyktingar och misstänka dem för att vara för västliga. Många repatrierade hamnade i fängelser där de förblev instängda fram till Stalins död. När tillfället gavs under sena 1950-talet och början på 1960-talet, emigrerade återigen tusentals armenier, denna gång till Europa och USA.
Samtidigt som den sovjetiska regeringen upphetsade till repatriering reste man den "Armeniska frågan" för första gången sedan sovjetiseringen av Armenien. Den 7 juni 1945 sa utrikesminister Viacheslav Molotov åt Turkiets ambassadör i Moskva att Kars och Ardahan, vilka år 1921 hade formellt hade annekterats till Turkiet av det Sovjetiska Ryssland, nu skulle återlämnas till Sovjetunionen. Även om turkarna ville ha fredliga relationer med USSR, så var de ovilliga inför territoriella eftergifter. Den sovjetiska påtryckningen knuffade Turkiet mot en allians med väst. Under hela 1945 och 1946 hade Sovjetunionen upprepat sina krav gentemot Turkiet, både republiken Armeniens men även republiken Georgiens vägnar. Den 27 oktober 1947 talade ambassadör Andrei Vyshinski i FN för återlämnandet av Kars och Ardahan till Georgien, medan han gjorde en kompromiss om armeniernas moraliska och politiska krav. Under tiden försökte armenierna i Europa och USA att påverka sina respektive regeringar för ett bifall för dessa annekteringar. En delegation bestående av prominenta armenier träffade USA:s utrikesminister Dean Acheson för att föra talan för denna sak, men USA och Storbritannien valde att backa upp Turkiet, mot vad de ansåg vara en sovjetisk aggression. När det kalla kriget bröt upp den stora alliansen mellan Sovjetunionen, Storbritannien och USA blev överenskommelser om den armeniska irredentan omöjliga att nås. Frågan dog kort efter Stalins död år 1953, när Molotov offentligt deklarerade att regeringarna i Georgien och Armenien hade dragit tillbaka sina anspråk gentemot Turkiet. Den "Armeniska frågan" grävdes ännu en gång ner av diplomaterna, även om armeniska organisationer och publicister periodiskt reste frågan. Det historiska Armenien förblev delat, inte bara mellan USSR och Turkiet, utan även mellan två fientliga läger, nämligen Sovjetblocket och NATO.
|
|
|
