Den Armeniska frågan hölls vid liv även utanför det sovjetiska Armenien. Den "Armeniska frågan" aktualiserades i högsta grad, den 27 januari 1973, då Gourgen Yanikian, en 78 år gammal armenier bosatt i Santa Barbara, sköt ihjäl två turkiska konsuler. Gourgen Yanikian var en västarmenier som vid 20 års ålder hade bevittnat hur de turkiska soldaterna slaktade hans äldre bror under folkmordet. Själv överlevde han folkmordet, men minnen levde kvar. Efter många år i Persien (där han under det andra världskriget översåg byggandet av järnvägen mellan Teheran och Tabriz åt de allierade, ett kontrakt som skulle ge honom miljoner) flyttade han till USA och bosatte sig där. Hans livsdröm hade varit att filmatisera det Armeniska Folkmordet för att kunna berätta för omvärlden om det som hade drabbat hans familj och nation. Men när han insåg att varken de armeniska organisationerna och partierna (vilka inte tog den gamle mannen på allvar) eller främmande regeringar, på grund av ovilja att försämra sina relationer med Turkiet, var villiga att ta steg i denna fråga bestämde han sig att uppnå uppmärksamheten via mycket mer drastiska åtgärder. Han bjöd över de två turkiska konsulerna i Kalifornien för att tillsynes överlämna en historisk klenod till den turkiska regeringen. Vid mötet sköt han konsulerna till döds, satte sig i rummet och väntade på polisens ankomst. Han greps, dömdes till fängelse och frigavs efter tio år, på grund av humanitära skäl, svårt sjuk, och sattes i husarrest. Han dog några veckor senare, 88 år gammal.
Yanikians aktion väckte en relativt stor uppmärksamhet och fick stor mediebevakning i USA, men dess kanske något större efterverkning var det att den, indirekt, gav upphov till bildandet av en rad armeniska terrororganisationer, bland andra den allra mest kända av dessa ASALA (Armenian Secret Army of Liberation of Armenia). ASALA, en marxist-leninistisk orienterad grupp, bildades år 1975 under ledning av Hagop Hagopian. Under åren fick den dock anhängare i de flesta olika politiska läger, alltifrån nationalister till marxister. Gruppen utförde många terrordåd och dödade ett 30-tal turkiska konsuler och ambassadörer runt om i världen, mellan åren 1975 och 1994. Dessa aktioner blåste definitivt ett nytt liv i den Armeniska frågan, och kanske något oväntat fick de världens nationer att tänka till. Men även om den uppnådde sitt primära mål menar många att denna terrorism även splittrade den armeniska diasporan i två läger, om huruvida liknande aktioner var nödvändiga och erbjöd den turkiska staten tillfälle att framstå sig själv som offer.
På 1970-talet kunde armeniska nationella uttalanden inte längre tillbakahållas utan officiella begränsningar. Den 20 januari 1974 satte en ung man, Razmik Zohrabian, eld på Lenins porträtt på Jerevans centrala torg. Han deklarerade att han protesterade mot den "antiarmeniska inrikes- och utrikespolicyn" hos sovjetregeringen och förtryckandet av armeniska patrioter och dissidenter. Utredningarna visades sig att den unge protesterande var medlem i det hemliga underjordiska armeniska nationella partiet, det Nationella unionspartiet, en liten grupp av unga armenier vilka krävde återlämnandet av Nakhichevan, Karabakh (Artsakh) och Västarmenien till armenierna och bildandet av en enad och självständig stat. Denna separatistiska rörelse hade bildats år 1967 av Stepan Zatikian och några andra, vilka lyckades publicera ett nummer av den illegala tidskriften Paros, innan de arresterades, åtalades och sattes i fängelse år 1974. Närmare 80 armenier hade åtalats och fängslats för sina nationalistiska aktiviteter från decenniets början fram till 1974. De sovjetiska myndigheterna rapporterade senare att Zatikian, under sin tid i fängelset, hade brutit med de mer moderata medlemmarna i sitt parti och började förespråka terrorism. Den 8 januari 1977 exploderade en bomb i Moskvas tunnelbana och dödade sju och sårade 37. Två år senare rapporterade TASS att Zatikian, tillsammans med Hakob Stepanian och Zaven Baghdasarian, i hemlighet hade ställts inför rätta, funnits skyldiga för explosionen och avrättats i all hast.
|
|
|
