Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
FöregÃ¥ende sida Sida 500 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Förnyad uppmärksamhet för det Armeniska Folkmordet

Här ska vi ta en kort paus och ägna oss åt den förnyade fokusen på det Armeniska Folkmordet, en fråga som kom upp allt oftare på agendan hos EU, USA och de europeiska länderna, en fråga som västmakterna hade bortträngt och medvetet valt att ignorera i över 80 år.

Den nya administrationens aktiva pådrivning av frågan om ett internationellt erkännande av det Armeniska Folkmordet var i stark kontrast till den policy som fördes av Ter-Petrosians administration. Den gamla regeringen ville på alla sätt undvika frågan om folkmordet i hopp om att kunna etablera normala relationer med Turkiet vilket, i sin tur, skulle leda till lyftandet av den turkiska blockaden mot Armenien.

Fram till 1998 hade ett fåtal länder och organisationer, bland andra Uruguay (1965), Cypern (1982), Europeiska parlamentet (den 18 juni 1987), Argentina (1993) och Ryssland (1995), officiellt erkänt det Armeniska Folkmordet, medan de flesta stora västmakterna undvek frågan på grund av sina ekonomiska och strategiska relationer med Turkiet. 2 USA hade under alla dessa år bestämt vägrat att ta något steg som helst i denna riktning och de flesta andra länder, i synnerhet USA:s närmaste allierade, verkade helt enkelt att avvakta USA:s beslut i denna fråga.

Turkiets kategoriska förnekande under alla år hade sedan 80-talet ersatts med ett vagt medgivande om att vissa massakrer hade skett men att högst 300 000 armenier hade förlorat livet.
Denna ändring i policyn om medgivande av vissa massakrer ändrades dock igen vid slutet av 1990-talet då frågan om folkmordet allt oftare kom upp på de europiska ländernas agenda men i synnerhet inom EU:s kretsar då Turkiets ansökan om medlemskap kom upp för diskussion. Nu gick Turkiet ett steg längre och påstod att, medan antalet armeniska offer högst kan uppgå till ett par tiotusen, så hade armenierna under 1915-1919 massakrerat cirka 2 100 000 turkar och andra muslimska medborgare i det ottomanska imperiet. Det var Turkiet som var det riktiga offret, inte Armenien. Ordföranden för den Turkiska historiska föreningen, professor Yusuf Halacoglu, påstod att 438 758 armenier hade utsatts för tvångsimmigration och 382 148 av dem hade välbehållna nått sina mål. Detta skulle innebära att det totala antalet offer för "det så kallade folkmordet" skulle nedskrivas till 56 610. 3 År 2003 öppnade han en grav, i byn Gedikli, inför västerländska journalister och forskare, en grav som påstods innehålla resterna från 150 turkar som hade fallit offer för armeniernas våld. Han påstod att det fanns många flera liknande grav och sa att "Vi har genom dessa massgravar bevisat att armenierna har massakrerat turkarna. Om de har liknande bevis, låt dem visa dem för oss. De borde säga 'De massakrerade oss där. Här finns en massgrav' så att vi kan öppna den och ta en titt inuti". 4

Professor Halacoglu representerar Turkiets intellektuella elit inom historieforskningen (hans arbete används flitigt av bland andra det turkiska utrikesdepartementet som källreferens i "den Armeniska frågan") som argumenterar mot folkmordets existens och argumentationen brukar hålla sig på samma nivå som det som beskrivs här ovan. Men vid slutet av 1900-talet hade en del, inom Turkiet, börjat våga ha funderingar runt omkring "det så kallade folkmordet". Under ett regeringsstött seminarium under titeln "Grundlösa anklagelser om det Armeniska Folkmordet", som hölls den 3 juni 2003 i distriktet Elbeyli i provinsen Killis (sydöstra Turkiet) vågade man öppet spekulera om följderna. Hulya Akpinar, medlem i den verkställande kommittén för Elbeylis lärarförening, citerade Taner Akcam, en välkänd turkisk forskare inom området, som den 25 maj samma år i en artikel hade ställt den hypotetiska frågan: "Ifall de starka lobbyerna lyckas få ett erkännande om det Armeniska Folkmordet, har då Turkiet någon policy i gensvar?" Enligt de lokala officiella gjorde frågan professor Mehmet Kabacik rasande och han fräste: "Vem tror du att du är?" Läraren arresterades men släpptes mot borgen för att senare tillsammans med kollegorna ställas inför rätta anklagade för "störande av den allmänna ordningen". Lärarföreningen i Ankara tonade ner det hela och påstod att de lokala medierna hade förstorat hela affären. 5