I Armenien sammanföll tre olika frågor vilka kom att stimulera den breda nationella rörelsen under 1988. Transformeringen av Armenien till ett urban-industriellt land hade i sitt kölvatten medfört svåra ekologiska problem, av vilka det största var hotet från kärnkraftsverket i Metzamor. För det andra var många armenier arga över den genomträngande korruptionen och arrogansen hos Demirchians regim. För det tredje, och mest aktuella, var armenierna oroliga för Karabakhs (Karabakh var en autonom enklav inom Azerbajdzjan vars befolkning till dryg 80% bestod av armenier) öde där mer än 100 000 armenier levde under azeriskt styre och hade klippts av från den armeniska kulturen. Petitioner och protester om Karabakh hade varken några effekter på det azeriska partiet eller den sovjetiska centralmakten.
Plötsligt, och oväntat, den 13 februari 1988, började Karabakhs armenier att demonstrera i sin huvudstad, Stepanakert (uppkallat efter Stepan Shahoumian), för ett förenande med den armeniska republiken. Sex dagar senare fick de stöd av massdemonstrationer i Jerevan. Den 20 februari röstade Karabakhs Sovjet för folkets representanter, med siffrorna 110 mot 20, för ett krav på överföringen av regionen till Armenien. Denna, i sitt slag unika, handling hos en regional sovjet förde ut tiotusentals demonstranter, både i Stepanakert och i Jerevan, men Moskva avslog armeniernas krav. Svaret på dessa krav inne i Azerbajdzjan blev brutala dåd, utförda den 26 februari 1988 av de azeriska nationalisterna i Sumgait, den tredje största staden i Azerbajdzjan och dess näst största industristad vid Kaspiska havet. Armeniska individer attackerades i sina hem, på sina jobb och på gatorna. Den hätska förföljelsen av armenier pågick under två dagar utan att de azeriska auktoriteterna gjorde det minsta ingrepp. Minst 31 personer miste livet innan sovjetiska trupper satte stopp för blodbadet.
Efter händelserna i Sumgait blev en fredlig överföring av Karabakh till Armenien omöjlig. Det som hade inträffat betraktades av de flesta armenier som något som lika väl kunde vara inledningen till ett nytt folkmord. Under det kommande året, medan Moskva tvekade om hur man skulle handla, blev armenierna mer och mer desillusionerade av Gorbatjov och hans program för perestroika samtidigt som azerierna organiserades i en stark antiarmenisk nationalistisk rörelse. I maj 1988 ersattes Demirchian som ledare för det armeniska partiet, av Suren Haroutunian, men Kommunistpartiets auktoritet fortsatte att snabbt minska. Den folkliga rörelsen, ledd av "Karabakhs kommitté" i Jerevan och Krounk (Tranan) kommittén i Stepanakert, fortsatte att växa tills deras ledare i verkligheten var de mest populära och inflytelserika politiska krafterna bland armenierna. I juli försökte demonstranter överta flygplatsen Erebouni (i Jerevans utkant) och en ung man dödades. Sporadiska strider bröt ut i och runt Karabakh och på hösten flydde (eller tvingades flytta) hundratusentals armeniska och azeriska flyktingar till sina respektive republiker. En specialkommission, tillsatt av Moskva för att regera över Karabakh, visade sig vara oförmögen att dämpa och kontrollera de pågående kriserna.
Den 7 december 1988 ödelade en massiv jordbävning, med en styrka av 7.1 på richterskalan, norra Armenien. Med epicentrum i staden Spitak, i närheten av Armeniens näst största stad Leninakan (Gyumri), dödade jordbävningen minst 25 000 och lämnade hundratusentals hemlösa. De tidigare seklens fuskbyggen och byggarbetarnas stöld av byggmaterialet var stora bidragande faktorer till katastrofens enorma omfattning. Staden Spitak jämnades så gott som helt med marken. Världens uppmärksamhet riktades mot Armenien under flera veckor och hjälpen strömmade in från de västerländska länderna. Gorbatjov flög till Armenien för att undersöka skadorna men fick ett fientligt mottagande på grund av sin Karabakh-policy. Trots att landet låg förlamat av jordbävningen, bestämde partiet att arrestera Karabakh kommitténs medlemmar och lägga regionen under Moskvas direkta administration.
|
|
|
