Under 1989 försämrades relationerna mellan folken i Transkaukasus. Arresteringen av medlemmarna i Karabakh kommittén och beslutet i januari om att sätta upp en speciell administration för Karabakh alstrade inte bara mer azeriskt motstånd, utan gjorde även styrandet av Armenien genom den lokala regeringen så gott som omöjligt. Skottlossningar var dagliga företeelser i Karabakh. De sovjetiska trupperna var ineffektiva i återställandet av fred, även om de stod mellan de stridande nationaliteterna för att hindra ytterligare blodutgjutelse.
Försöket i Armenien att styra republiken genom Kommunistpartiet utan medverkan av de populära representanterna från den nationella rörelsen förvärrade bara de politiska kriserna. I mars 1989 bojkottade många väljare de allmänna valen. Massiva demonstrationer startades igen under tidiga maj där man krävde frisläppandet av medlemmarna i Karabakh-kommittén och i valen till Kongressen för folkens representanter i maj valde armenierna de personer vilka identifierades med Karabakhs rörelse. Till slut, på den sista dagen i maj, frigavs medlemmarna i Karabakh kommittén till demonstranternas jubel, vilka hälsade dem vid deras ankomst till Jerevan.
Under de kommande sex månaderna arbetade det armeniska kommunistiska ledarskapet och den nationella rörelsen som obekväma allierade. Levon Ter-Petrosian, redan då den viktigaste personen bland rörelsens ledare, gjorde klart för alla att kommittén hade en mycket bredare vision än bara lösningen av Karabakh-frågan. Fast beslutet om att bringa demokrati och självständighet till Armenien skulle rörelsens bana föra dem mot en frontalkollision partiet. I juni förenades de olika nyskapade organisationerna och tillsammans bildade de den Panarmeniska nationella rörelsen (Hayots Hamazgayin Sharzhoum, HHSh), och regeringen gav dem sitt officiella erkännande.
Den armenisk-azeriska konflikten trappades upp stadigt under sommaren 1989. Både HHSh och den nybildade Azeriska populära fronten (APF) krävde avskaffandet av den speciella administrationen, ledd av Gorbatjovs ställföreträdare, Arkadi Volski. Armenierna stod fast vid sitt krav om att Karabakh måste bli en del av den armeniska republiken och de radikala azerierna krävde det totala avskaffandet av Karabakhs autonomi. Medan hundratusentals azerier demonstrerade i Baku, drogs blockaden av Armenien och Karabakh åt ännu hårdare. Karabakhs armenier svarade med att välja sitt eget nationella råd, vilket den 23 augusti deklarerade Karabakhs utträde ur Azerbajdzjan och dess anslutning till Armenien. Då deklarerade Armeniens högsta sovjet Karabakhs nationella råd som den enda legitima representanten för Karabakhs folk. Azerbajdzjans högsta sovjet kontrade genom att upphäva autonomin hos Karabakh och Nakhichevan. Den 28 november, i sin frustration över sin oförmåga till att föra de två lägren närmare varandra, röstade USSR:s högsta sovjet för att ersätta den speciella administrativa kommittén i Karabakh med en administration som i stort sett var under Azerbajdzjans kontroll. En republikansk organisationskommitté, baserad på jämställdhet, skapades och Nagorno Karabakhs provinsiella sovjet och dess verkställande kommitté (suspenderad av påbudet den 12 januari 1989) skulle återställas. En unionskommission för bevakning och observation, underordnad den högsta sovjeten i Sovjetunionen, skulle övervaka den socialpolitiska situationen och specialtrupper från Sovjetunionens inrikesministerium skulle förbli kvar tills situationen hade lugnat sig. En ny lag skulle bearbetas inom två månader vilken skulle garantera den fulla utvecklingen av Karabakh. Inga ändringar i den demografiska situationen skulle tillåtas.
Ingen av sidorna var nöjda. Demonstrationer hölls både i Baku och i Jerevan mot beslutet. I Stepanakert brände folk kopior av resolutionen. Armeniens högsta sovjet avfärdade Moskvas beslut och den 1 december förklarades Karabakh vara en del av Armenien. 40 000 demonstranter mobiliserades den 5 december för att omringa högsta sovjetens byggnad och krävde ett slut för de kolonialistiska utövningarna, avskaffandet av artikel 6 i den sovjetiska konstitutionen, vilken gav Kommunistpartiet en ledande roll och omnämningen av republiken till "Republiken Armenien". Vid slutet av hösten 1989 kom den kooperativa relationen mellan de armeniska kommunistiska myndigheterna och HHSh till sitt slut och den öppna kampen om makten accelererade mellan nationalisterna och kommunisterna.
|
|
|
