På morgonen den 19 augusti vaknade världen till den häpnadsväckande nyheten om att den självutnämnda Nödsituationskommittén hade störtat Gorbatjov och tagit kontrollen över den sovjetiska regeringen. Under tre spända dagar stod styrkorna lojala med den ryska presidenten, Boris Jeltsin, och den demokratiska rörelsen emot hoten från de konservativa ledarna för armén, KGB och partiet. Från sin isoleringsplats på Krim vägrade Gorbatjov att ge efter för sina kuppmakare, och efter ett spänt dödsläge vägrade armén och polisen att lyda kuppmakarna. Kuppen kollapsade, men med den rasade även det sista hoppet om ett unionsavtal.
Medan den azeriska kommunistchefen, Ayaz Mutalibov, hade välkomnat kuppen och den georgiska presidenten, Zviad Gamsakhurdia, tvekade i denna fråga motsatte sig Ter-Petrosian bestämt kuppmakarna. Han tyckte att Gorbatjovs personliga blunder, obeslutsamhet och eftergifter till de konservativa bar skulden för kuppen. Armenierna hoppades att ett starkare Ryssland under Jeltsins styre skulle förse dem med det ekonomiska och politiska stöda som den centrala regeringen under Gorbatjovs tid hade förnekat dem. Samtidigt fanns det en medvetenhet om att någon sorts relation, i synnerhet inom den ekonomiska sfären, mellan Armenien och resten av Sovjetunionen borde vara av essentiell betydelse.
Inom två månader från den misslyckade kuppen gick armenierna till valurnorna vid två olika tillfällen: första gången den 21 september, för att bekräfta förpliktelsen om självständigheten, och en andra gång den 16 oktober för att välja Levon Ter-Petrosian till republikens president. Efter att ha mottagit 83% av rösterna hade Ter-Petrosian nu majoritetsmandat bland allmänheten för att utföra sin vision om den armeniska självständigheten. Därmed hade Armenien, den 21 september 1991, utropat sin självständighet och var, för andra gången under 1900-talet, en självständig stat.
Med tiden då den centrala regeringens makt snabbt tvinade bort under hösten 1991, etablerade sig så gott som alla tidigare sovjetiska republiker som självständiga stater. Under samma period gjordes det en rad försök att återuppliva någon form av en central auktoritet eller åtminstone någon sorts sammanlänkning av de gamla republikerna. Gorbatjov försökte förgäves att återuppliva unionsavtalet men det enda interrepublikanska samarbetet som man kunde uppnå var på en ekonomisk nivå. Under tidiga oktober kom tio republiker, inklusive Armenien, överens om ett ekonomiskt avtal, även om endast åtta (inklusive Armenien) till slut undertecknade avtalet den 18 oktober. Armenien deltog inte i Gorbatjovs försök under november för att forma en ny federation, Unionen av de suveräna staterna.
Den 8 december deklarerade ledarna för de tre slaviska republikerna - Ryssland, Ukraina och Vitryssland - att USSR hade upphört att existera och att de tre hade bildat ett samvälde, till vilket andra republiker var inbjudna att ansluta sig. En ekonomisk deklaration länkade de tre republikerna i ett gemensamt valutasystem och enat ekonomiprogram. I Jerevan erbjöd Ter-Petrosian "fullt stöd" för initiativet och signalerade Armeniens avsikter för att ingå i det nya samväldet. Den 25 december 1991 upphörde Sovjetunionen att existera.
Armenien, den etniskt mest homogena bland sovjetrepublikerna var kanske den mest olyckliga ekonomiskt - närmare en fjärdedel av dess befolkning var hemlösa, offer för både politiska och naturliga katastrofer. Armenien hade en befolkning på cirka 3 283 000. Grannlandet Azerbajdzjan hade en befolkning på 7 029 000, medan Georgien hade 5 449 000. Med mindre än 16 000 000 invånare representerade Transkaukasus strax under 6% av hela befolkningen i Sovjetunionen. Armenien utgjorde endast 1.1% av Sovjets befolkning, producerade 0.9% av USSR:s nationella materiella produkter (NMP) (1.2% inom industrin och 0.7% inom jordbruket), erhöll 1.4% av statens budgetinkomster, levererade 63.7% av sin NMP till andra republiker och exporterade 1.4% till utlandet. Landet var ytterst integrerat i den sovjetiska ekonomin. Dess export gick så gott som uteslutande till de andra delarna inom unionen och dess import kom från dess systerrepubliker. Tillsammans med Estland och Tadzjikistan hade Armenien de högsta nivåerna av import bland alla sovjetiska republiker. Försvarsindustrin utgjorde 40% av industrin i Armenien under sovjettiden, och den var nu ytterst illa ute.
|
|
|
