Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
FöregÃ¥ende sida Sida 495 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Kocharians nya regering deklarerade krig mot korruptionen och den nye premiärministern påstod att 90% av landets ekonomiska problem härstammade från skattesmitningen vilket kunde påbättras genom förbättringen av regeringens administration och rationaliseringen av ett bestämt skattesystem.

Men regeringens krigsförklaring mot korruptionen utgjorde ett direkt hot mot HHSh:s sociala bas och påtryckningarna om nya elektorslagar, villkor för Armeniens inträde till Europarådet, hotade partiets grepp om makten. Detta var början till den politiska upptrappning som ledde till Ter-Petrosians fall.

Karabakh-konflikten

Efter flera framgångsrika slag hade armenierna i Nagorno Karabakh inte bara lyckats behålla kontrollen över regionen utan de hade skapat en buffertzon, nästan lika stor som Karabakh själv, runt regionen. Karabakhs armeniska styrkor var nu den mest avancerade och mäktigaste armén i Kaukasus.

Under Konferensen för Säkerhet och Samarbete i Europa, CSCE (senare OSCE), som ägde rum i Helsingfors under våren 1992 kom man överens om att de stridande parterna skulle mötas i Vitrysslands huvudstad Minsk för att börja förhandlingar om en fred. Detta ledde till bildandet av den så kallade Minsk-gruppen inom OSCE. Gruppen bestod av medlare från Ryssland, Frankrike och USA och arbetade med att försöka ta fram ett fredsplan för Karabakh-konflikten. Mötena har varit många och förslagen har varit så gott som uttömmande utan att ha lyckats övertyga samtliga parter samtidigt.

Även Turkiet deltog i dessa förhandlingar men Azerbajdzjan var bittert över deras tillbakahållna stöd. Turkarna vidhöll fortfarande den traditionella kemaliska avhållsamheten i utrikespolitiska frågor (med undantag för Cypern och Iraks Kurdistan) och var väldigt försiktiga för att inte hamna på ond fot med Ryssland, vilket de turkiska affärsmännen höll på att göra miljardaffärer med. 18

Men de många mötena mellan de två inblandade sidorna blev fruktlösa. Azerbajdzjan vägrade att släppa Nagorno Karabakh eller att bevilja det något självstyre och hänvisade till sin territoriella integritet (Det bör dock påpekas att Karabakh har faktiskt aldrig ingått i det självständiga Azerbaidjan, eftersom Karabakh konflikten redan hade varit igång för ett par år innan Sovjetunions kollaps och Azerbaidjans självständighetsförklaring). Armenien vägrade att gå med på någon lösning som innebar att Nagorno Karabakh förblev en del av Azerbajdzjan utan någon som helst kontakt med Armenien. Och Nagorno Karabakh vägrade godkänna något avtal där man själva inte hade varit med och deltagit aktivt i dess formulering.

Förhandlingarna var tålmodiga men frustrerande. Till slut lyckades Ryssland att förhandla fram ett eldupphör (februari 1994) vilket undertecknades officiellt den 12 maj 1994, och som fortfarande är i kraft (2004). Efter en tids dödläge började regeringarna i Azerbajdzjan och Armenien att mötas för att hitta en lösning på problemet, även om Armenien rent officiellt aldrig hade varit direkt involverat i konflikten. Men Azerbajdzjan vägrade att förhandla med representanterna för republiken Nagorno Karabakh, då ett sådan steg, åtminstone delvis, indirekt skulle betraktas som ett erkännande av den armeniska administrationen legitimitet.

Men med nyheterna om nya oljefynd i Kaspiska havet och de enorma finansiella möjligheterna ändrades omvärldens inställning. Plötsligt började Clinton-administrationen att, under sommaren 1994, visa allt större engagemang i konflikten och man började aktivt driva på ett närmande mellan parterna. Ryssland föreslog att ryska fredsbevarande trupper skulle placeras i regionen, dock under ledning av CSCE eller FN. USA backade upp denna plan och Turkiet gick med på att några turkiska trupper inte skulle skickas men föreslog Erzurum som logistisk bas för denna styrka. Vid denna tidpunkt hade Karabakh-konflikten, som för en tid sedan hade börjat som en lokal konflikt i södra Sovjetunionen förvandlats till en pjäs i det högpolitiska spelet på internationell nivå, ett spel som handlade om miljoner fat av den Kaspiska oljan.