Pompejus fortsatte mot Armeniens hjärta och utan att möta något motstånd kom fram till dagens Erzurum. Här slog han sig ihop med Tigrans son och fortsatte mot Arasdalen.
Tigran föreslog fred och Pompejus godtog det. Han var en stor politiker och visste att samarbetet och pakten mellan Rom och partherna var övergående och något som var emot senatens östpolitik. Så istället för att göra Armenien till en del av romarriket nöjde han sig med att ha Armenien som sin allierade. Genom detta hoppades Pompejus att ha ett skydd mot barbarerna från norr och en utgångspunkt för kommande krigståg mot partherna.
Enligt fredsöverenskommelsen tvingades Tigran att ge upp sina erövringar söder om Taurus-bergen men fick behålla det egentliga Armenien. Tigran fick t.o.m. behålla Sophene och Arazaéne (nuvarande östra Turkiet, norra Irak och nordvästra Iran) som han hade tagit från partherna. Detta var ett direkt slag mot partherna som hade hoppats på att få tillbaka dessa områden enlig Pompejus tidigare löften.
Utöver detta skulle Tigran betala 6 000 guldmynt i skadestånd. Men det var överenskommelsens politiska klausuler som var det största slaget mot Armeniens ära och prestige. Armenien hade blivit "Roms vän och allierade" och medan man hade fria händer i inrikespolitiken så var man nu tvungen att rådfråga Rom i sina utrikespolitiska frågor och beslut.
Mötet mellan Tigran och Pompejus blev en dramatisk och sorglig scen. Utan sin röda mantel och endast med sin kungliga krona kom Tigran ridande på sin häst till det romerska lägret och överlämnade sina kungliga tecken till den romerska fältherren, Roms framtida konsul. Pompejus som var en hedersam man lyfte upp den gamle kungen från marken, återlämnade hans kungliga tecken och behandlade honom som en kung.
Parthernas kung och Tigrans son blev lottlösa. Pompejus lät arrestera Tigrans son för att ta honom tillbaka till Rom som tecken på sina erövringar. Parthernas konung fick inte sina förlorade områden tillbaka som låg i södra Armenien och blev därmed krigets största förlorare. Från och med denna stund började det stora och långdragna kriget mellan Rom och partherna som vid denna tidpunkt verkade oundvikligt.
Efter att ha fått sitt imperium splittrat men ändå kunnat behålla det egentliga Armenien, regerade Tigran II i ytterligare tio år och allt tyder på att han fortfarande var som Roms allierade och vän. Tigran II dog år 56 f. Kr. och i och med det slutade hans 40-åriga regeringstid då Armenien nådde slutet på sin stormaktstid.
|
|
|
