Dessa villkor bestod av: att först och främst, mer ur ett sentimentalt och symboliskt synsätt, återlämna de romerska fanor som partherna hade tagit från de romerska legionerna vid besegrandet av Crassus. För det andra skulle partherna erkänna Roms styre över Armenien.
I själva Armenien inträffade en rad liknande romerska maktdemonstrationer. Artashes II dödades av en grupp som hade mutats med romerskt guld och hans bror Tigran togs dit från Rom och kröntes som Tigran III. Armenien blev därmed till synes ett självständigt land som var bundsförvant med Rom. Därifrån kommer man ihåg Augustus kända mening: "Armenia capta". 25
Men Augustus lösning för östfrågan väckte skarp kritik i Rom och en stor majoritet av senaten, vilken stöddes av den allmänna opinionen, krävde förintandet av partherna med vapen och officiella införlivandet av Armenien i romarriket. I förklaringen till senaten om sin milda policy sa Augustus: "En sak är bra att erövra endast om den är bra att behålla".
Denne store politikers policy gentemot Armenien kan återges enligt följande: Han kände att Rom inte kunde överlämna Armenien till partherna. Om de då skulle äga Armenien skulle de ha total kontroll över Mellanöstern och därmed utgöra ett permanent hot mot romarrikets erövringar (Mindre Asien, Kilikien och Syrien). Å andra sidan var erövrandet av Armenien och införlivandet av det i romarriket väldigt svårt, eftersom det skulle öka spänningen mellan Rom och partherna än mer och dels skulle man i och med erövrandet av Armenien ständigt bli anfallen av de kaukasiska krigarstammarna. Därför valde Augustus lösningen med skapandet av ett självständigt men allierat Armenien, ett Armenien som skulle förbli ett eget land med ett eget självständigt styre. Roms intressen låg inte i att införliva Armenien inom sina gränser utan att använda det som en sköld. Den enda garantin som Rom behövde var bara att Armeniens ledare ständigt skulle vara någon i Roms smak och som skyddade dess intressen. 26
Armenierna var tydligen mer förtjusta i sin egen ledare, Artashes II, son till deras kung som dödades av Cleopatra och Marcus Antonius. Augustus hade personligen inget emot dynastin Artashesian, vilka skapat Armeniens dittills största kungar. Men romerska känslor och tankesätt kunde inte tillåta att den person som satt på den armeniska tronen handlade precis som kung Mithradates i Pontos, d.v.s. att när han hörde nyheten om sin fars avrättning beordrade han att varenda romersk medborgare i Armenien skulle dödas.
Av detta skäl tronsatte Augustus hans bror, Tigran som hade fått beskydd i Rom och, mer eller mindre, hållits som en sorts reservplan.
Augustus lösning, som var ett tecken på hans kreativa och anpassningsbara personlighet, borde tillsammans med styrkan hos Roms regering vara tillräcklig för att skapa det eftersökta resultat som man ville åt, d.v.s. skapandet av ett allierat Armenien och en hård men beroende sköld. Men tyvärr blev så inte fallet och Armenien, som vi kommer att se, förblev ett orosmoment för Roms politiker. Detta var i grund och botten resultatet av den politik som Marcus Antonius tillsammans med Cleopatra förde. Deras förrädiska sätt att först lura Armeniens kung i en fälla, döda honom och sedan invadera och plundra landet, vände majoriteten av de armeniska furstarna för gott mot Rom och de såg hädanefter inte partherna utan Rom som sin största och mest farliga fiende.
|
|
|
