Mommsen har jämfört romarnas styre över Armenien med tyskarnas styre över Italien under medeltiden. Detta styre, även om det endast var för syns skull, retade gallfeber på hos många armenier och perser, något som resulterade i många krig och blodbad. 58
Än en gång kunde perserna, med hjälp av armenierna, efter att ha besegrat romarna i Elegeia (nuvarande Erzurum) återinta Armenien. Men romarna flyttade hit sina legioner som var stationerade i Rhin för att ersätta legionerna i öst som hade misslyckats med sin uppgift. Priscus lyckades återinta Armenien år 163 och erövra dess huvudstad Artaxata och ödelade den. I närheten av denna stads ruiner byggde armenierna en ny stad som kallades Vagharshapat som är dagens Etchmiadzin.
Kejsar Marcus Aurelius armé fortsatte striderna mot perserna och kunde år 165 inta deras vinterhuvudstad Tizbon. I fredsavtalet som kom till efter detta krig utvidgade Rom sina gränser ännu mer i öst och i Mesopotamien och eftersom man kände av behovet av en buffert mellan sig och Persien så erkände man återigen Armeniens självständighet.
Efter Marcus Aurelius segrar i öst, som åtföljdes av hans stora framgångar i väst, lät han resa en triumfbåge som än idag står på Roms Corso. På den kan följande läsas: "Kejsar Aurelius, efter att ha besegrat perserna, armenierna och germanerna, lät resa denna triumfbåge till sin fars, kejsar Antonin den heliges minne". 63
Under kejsar Septimius Severus tid (146-211, kejsare från 193) började återigen kriget mellan Rom och perserna, men för en gångs skull inte över Armenien, utan Mesopotamien. Även detta krig slutade med romarnas seger. De intog återigen huvudstaden Tizbon och plundrade den. 100 000-tals av stadens invånare togs tillfånga och såldes som slavar. Hela Mesopotamien annekterades till romarriket. Men Armenien kunde, under ledning av kung Samatroukés, bibehålla sin självständighet, något som man tycks ha lyckats med tack vare den neutrala ställning som Armenien tog i denna konflikt. Detta krig hade inte med Armenien att göra utan kriget pågick denna gång i Mesopotamien och ej på armenisk mark.
Under kejsar Carcallas tid, som var en tvättäkta galning, tvingades Armenien att delta i sitt sista stora nationella krig mot Rom. Carcalla kunde med lögner lura Armeniens kung Belash II och hans drottning i en fälla och ta dem tillfånga. Armenierna tog då till vapen och gick ut i krig mot Rom. Carcalla skickade en armé under ledning av Théocrite mot armenierna, men denne general led ett storslaget nederlag (år 216 e. Kr.) 67 Carcalla fortsatte sitt krig mot armenierna och perserna och till slut mördades han av sina egna män i Mesopotamien.
Detta var det sista kriget som romarna utkämpade mot perser och armenier. Under 200 talet e. Kr. skedde två stora historiska händelser som ändrade allt i mellanöstern och ändrade Armeniens politiska bana för all framtid. Detta är något som vi kommer att beröra i nästa kapitel. Dessa två händelser var: Upplösningen av persernas makt i Iran år 224 och uppkomsten av Sassanidernas dynasti som deras efterträdare. Och det andra var det allmänna kaos och den oro som drabbade romarriket mellan 235-270 e. Kr.
|
|
|
