Nakhararen hade total makt inom sitt område och hans område tillhörde honom. Han var den högste rättsliga och juridiska domaren i detta område och undersåtarnas liv vilade i hans händer, och han kunde utöva denna makt på vem som helst. Även under perioder då det fanns en kung i landet så behöll nakhararerna denna rättighet som domare för sig själva. 70
Ärftligheten bland nakhararena var uppbyggd så att den äldsta sonen ansågs som sin fars politiska arvtagare. Han behöll även den viktigaste delen i sitt område, nämligen sin familjs boning som räknades till områdets centrum och tillhörde hans förfäder, för sig själv. Men ibland gjordes fördelningar som föll till andra söners fördel, på så sätt att man knoppade av en del av den äldste sonens område och gav till andra arvtagare, något som följaktligen resulterade i uppdelning av markerna. 71
Och till slut, över nakhararena regerade storadeln, d.v.s. prinsarna eller ishkhanerna som var och en ägde en hel provins vilken de regerade över. Varje provins bestod av flera olika områden och ishkhanen regerade över samtliga nakhararer som fanns i dessa områden. Armenien bestod av dessa furstendömen, bland vilka familjer som Mamikonian, Rshtouni, Gnouni, Artzrouni, Bagratuoni, Kamsarakan och Siuni var de mäktigaste och var självständiga och fortsatte detta självständiga liv även under persernas och arabernas styre.
I de stora adelsfamiljerna var den äldste sonen som ärvde makten som provinsens regent och styret var inget som kunde delas mellan bröderna. Men fördelaktiga uppdelningar som var vanliga bland nakhararerna smittade av sig även hos ishkhanerna så att när familjerna Bagratouni och Artzrouni, under 900-talet, övertog Armeniens tron efter ett dödsfall, delades landet bland den döde kungens söner, något som blev ett avgörande och olyckligt öde för Armenien som mer än allt annat behövde enighet.
Detta feodala samhälle som vi nyss har beskrivit omfattade samtliga invånare i Armenien förutom prästerskapet och medlemmar av de högre klasserna som bodde i städerna (borgarna). Städerna stod utanför den feodala världen. Armeniens städer hade, ända från äldre tider (tydligen fr.o.m. Vologuése II regeringstid), sina administrativa autonomier och gerillasoldater som de själva ledde. Det var endast ishkhanerna som regerade över provinser eller furstendömen som hade tillräcklig "militär och politisk makt för att kunna ha inflytande hos städernas borgare och präster för att vid behov kunna fråga dem om ekonomisk eller militärisk hjälp". 72
Följaktligen var stadsinvånarna, d.v.s. borgarna, handelsmännen och hantverkarna fria män och en del av arbetarna hade samma situation. En annan del, t.ex. de som arbetade i gruvorna och vissa industrier som tillhörde jordbruket, räknades till torpare. 73
Och till slut är det värt att påpeka att under arabernas styre, deras höga skatter resulterade i skapandet av ett speciellt centraliserat system i adelns ägande av marken. En del av adelsfamiljerna som drabbades hårt av dessa tunga skatter tvingades vända sig till de rikare och mäktigare familjerna eller familjer som var under arabernas skydd, något som resulterade i att makterna och ibland även ägorna samlades hos en begränsad del av dem stora familjerna. 74
Denna förändring minskade uppdelningen av markerna och även upplösningen och delningen av makterna, som under en lång tid hade varit ett av feodala Armeniens kännetecken och därmed banade vägen för förstärkandet av Armeniens makt genom koncentrationen av dem flesta faktorerna, något som inom kort resulterade i grundandet av dynastin Bagratounian som Armeniens nya kungahus.
|
|
|
