Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
FöregÃ¥ende sida Sida 49 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Slutligen var Armenien genom Arshakouni dynastin, vilka var kusiner till de nyligen utkörda arsaciderna i Persien också släkt med partherna. På samma sätt som Napoleon, strax efter sin kröning, inte kunde tolerera Bourbon-dynastins närvaro i Neapel och Spanien, kunde sassaniderna inte heller efter sitt maktövertagande i Persien efter partherna tolerera existensen av deras släktingar på Armeniens tron.

Men precis som Bussel påpekar hade den armeniske grenen av arsacidernas dynasti blivit mycket starkare än sin huvudgren i Persien 3 och denna gren skulle med hjälp av romarna bibehålla sin tron och självständighet i ytterligare över ett hundra år.

Från år 228 e. Kr. började sassaniderna sina attacker mot Armenien men kördes tillbaka. År 230 e. Kr. startades det stora kriget mellan Rom och sassaniderna och Armeniens kung
Khosrov (Tirdat II) anslöt sig med sin armé till romarna. Romarna led några förluster i Mesopotamien men Armenien lyckades försvara sig med framgång. År 232 anlände kejsar Alexander Severus med en stor armé och började ett motanfall. Han delade sin armé i tre delar: den första gick till Armenien och anslöt sig till den armeniska armén för att anfalla Persien från norr. Den andra gruppen ställde sig i centrala Tigris-deltan, medan den tredje som var viktigare fortsatte under kejsarens personliga ledning till Mesopotamien. Den norra gruppen tillsammans med den armeniska armén kunde framgångsrikt marschera mot mediska Atropatkan (nuvarande iranska Azerbajdzjan), men den sassanidiska kungen Ardashir, som agerade med stor kunnighet, nöjde sig med att lämna endast några få spridda grupper mot den nordliga armén, medan han koncentrerade sin huvudstyrka mot den romerska armén i Mesopotamien och lyckades besegra dem. Alexander Severus, tillsammans med sin besegrade armé, retirerade och flydde till Antiokhia. 4

Nu vände sig sassaniderna mot Armenien. Armeniens armé som stöddes av några romerska legioner under ledning av Junius Palmatus, kunde med stor framgång försvara sig och lyckades fortsätta strida i flera år. Mommsen påpekar att det var just armeniernas försvar som drog fiendens uppmärksamhet till sig och hindrade att romarnas mindre förluster skulle förvandlas till en oreparerbar katastrof. 6

E. Gibbon skriver: "Sassaniderna lyckades besegra arsacidernas dynasti, men bland de otaliga kungar från detta släkte var det enbart Khosrov I (Tirdat II ), Armeniens konung, som lyckades försvara sig med framgång. Han kunde med hjälp av sitt lands naturliga styrka, med hjälp av fiendens militärer som hade flytt landet och sökt asyl hos honom, med assistans från Rom och viktigast av allt sitt eget mod försvara Armenien. Under 30-års krig lyckades sassaniderna inte besegra honom och tvingades till slut att genom en konspiration mörda honom." 8

Under dessa händelser, år 242, började Rom en ny motoffensiv, men de romerska legionerna som var helt demoraliserade och svaga tycktes vara mer intresserade av politik än krig. De utsåg sin egen befälhavare, Philip, till kejsare och han återvände till Rom för att överta makten. Kaos och avsaknad av disciplin rådde inom den romerska armén och makten hade hamnat i händerna på soldaterna i kejsarens garde. Philip och den sassanidiske kungen Shapour undertecknade ett fredsavtal.