Denna var själv en regim som Europa senare kom att bekantas med under medeltiden, en period under vilken de lokala furstendömena ersatte faderlandet, delade upp landet och upplöste den centrala regerande makten. Under denna period var adeln antingen i krig med varandra eller med kungen och ingen av dem var redo att alliera sig med andra och begära deras hjälp. Samtidigt, precis som i alla andra feodalsamhällen, fråntogs folket rättigheter som enligt lag var bundna till markägaren, något som förhindrade skapandet av en sammansvetsad nation där styrkorna leddes av en organiserad och central regering.
Till dessa svagheter tillkom även andra svaga punkter, bl.a. konflikter som rådde mellan det armeniska hovet och kyrkan. Då ärkebiskopsämbetet gick i arv från far till son och även med tanke på de enorma tillgångar som kyrkan hade kan man inte betrakta den som enbart en andlig kraft utan en högst levande maktfaktor som kunde mäta sig med hovet och ibland t.o.m. vågade motsätta sig detta.
På detta sätt skiljde sig den armeniska kyrkan från den östromerska. Den bysantinska kyrkan var en viljelös figur i kejsarens tjänst och räknades egentligen som dennes tjänare medan den armeniska kyrkan är mer lik den västerländska kyrkan som kännetecknades av de otaliga konflikterna mellan de romerska prästerna.
Slutligen hade Armenien den stora oturen att under 300 talet styras av en rad kungar som saknade mod, djärvhet och politisk kunnande. Kriget med det sassanidiska Persien förvandlades med tiden till en livsavgörande duell mellan dessa två länder och det vid den tidpunkt då det krävdes att landet skulle styras av modiga och kunniga ledare.
Under Khosrov II:s regeringstid (330-339) drogs Armenien in i ett krig med de transkaukasiska folken (Iberier och albaner) vilka leddes av kung Sanesan. Khosrov II visade en sådan stor okunnighet i krigföringen att det gjorde honom ovärdig som son till en stor kung som Tirdat III. Trots detta räddades Armenien, tack vare två stora personers ledning nämligen Vatche Mamikonian och Vahan Amatouni. Sanesan dödades under kriget och hans armé besegrades.
Men mot sassaniderna antog Khosrov II en avvaktande ställning och tog avstånd från allt som skulle kunna leda till en stor konflikt mellan länderna. För detta avstod han från dagens Azerbajdzjan i Iran som Roms kejsare Diocletianus hade gett till Armenien som tack för Tirdat III:s stora insats i kriget mot perserna. 54
Khosrov II:s efterträdare, hans son Tiran kröntes år 340. Under hans regering försvagades Armenien som en direkt följd av motsättningarna mellan hovet och kyrkan. När sassaniderna, under deras konung Shapours tid, anföll Armenien bedrogs kung Tiran av sin hovtjänare som överlämnade den armeniske kungen, drottningen och deras barn till fienden. Shapour gjorde Tiran blind. Armeniska adeln fortsatte kriget på egen hand och kallade på romarnas hjälp. Sassaniderna led ett svårt nederlag vid Oskha i Armenien och tvingades att begära fred. Den blinde kungen Tiran som fram till denna tidpunkt var persernas fånge friades tillsammans med sin fru och deras barn. Tirans blindhet tvingade honom att stiga ned från tronen och lämna över den till sin son, Arshak II.
Arshak II som hade gift sig med en romersk prinsessa och regerade mellan 351-367 befann sig i en svår situation. Armenien hotades och anfölls av sassaniderna under kung Shapour II som var ökänd för sin hjärtlöshet och sina brutna löften. Slagen från dessa anfall var så starka att Armenien aldrig lyckades återhämta sig. Nu styrdes också Bysans av den antikristna kejsaren Julianus Apostata (avfälling).
|
|
|
