Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
FöregÃ¥ende sida Sida 57 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Det östromerska (bysantinska) imperiet visade, som vi kommer att se, en sådan svaghet att det inte var alls värdig sina föregångares minnen och medan Armenien visade stort mod och stod emot perserna vågade romarna inte ens konfrontera sassaniderna. År 363 undertecknade det östromerska imperiet ett vanärande avtal med perserna enligt vilket man till dessa överlämnade alla områden i norra Mesopotamien och nordöstra Syrien. Dessa omfattade bl.a. den ointagliga fästningen Nisibis som i verkligheten var som porten till väst. Samtidigt lämnade man Armenien åt dess öde.

Detta avtal och i synnerhet den vanärade överenskommelsen om Armenien innebar att detta värdefulla allierade till det bysantinska imperiet under alla tidigare perioder lämnades åt sitt öde. 59

Som Gibbon påpekar har man stött på fall där Rom övergav vissa provinser till fienden efter förlust i krig men man hade aldrig övergett ett tidigare allierat land på detta sätt.

Den sassanidiska kungen Shapour koncentrerade hädanefter sina styrkor mot Armenien som nu stod ensam och Armenien kunde under ledning av den store general Vasak Mamikonian göra motstånd i hela fyra år. Shapour lurade den armeniske kungen Arshak II och general Mamikonian i en fälla genom att bjuda dem till ett förhandlingsbord. Den armeniske kungen fängslades medan Shapour lät mörda general Vasak Mamikonian. Sedan ägnade sig den persiske kungen åt sin favoritsysselsättning d.v.s. att sprida oenighet mellan den armeniska adeln och dela landet. För detta tog han ibland till våld och ibland nöjde han sig med löften. Samtidigt ville han utrota kristendomen i Armenien och använde sig av två landsförrädare bland de stora armeniska adelsfamiljerna till vilka han hade lovat Armeniens tron.

Men det armeniska folket som hade samlats runt sin modiga drottning Parandzem fortsatte kampen mot den sassanidiska invasionsmakten. Armeniska styrkor, under drottning Parandzems ledning, tog ställning i den starka fästningen Artagerkt (i närheten av Kaghizman) och Shapour omringade fästningen. Efter fyra månaders hjältemodigt försvar föll till slut fästningen i persernas händer. Drottning Parandzem våldtogs och mördades.

Sassanidernas invasion av Armenien åtföljdes av en rad horribla händelser och detta var kanske första gången i historien som armenierna mötte en sådan blodtörstig och onådig motståndare. Huvudorsaken var att Armenien nu hade accepterat kristendomen och sassaniderna möttes inte bara av armenierna utan stod även mot kristendomen som var religionen hos deras ärkefiende d.v.s. Bysans. På grund av politiska skäl ville de till vilket pris som helst påtvinga den mazdeiska religionen på armenierna och på detta sätt splittra trosunionen mellan Armenien och det östromerska imperiet.

Perserna anföll även de judar som fanns i Armenien (dessa judar var spillrorna från befolkningen i Palestina som Tigran II med tvång hade flyttat till de södra delarna av riket eller så tillhörde de den grupp av judar som hade kommit till Armenien efter ödeläggningen av Jerusalem och stred sida vid sida med armenierna mot den gemensamma fienden 64). Dessutom betraktade mazdeisterna dem likvärdigt och tyckte att dessa var två besläktade religioner som hade samma grundtanke. Shapour tvingade de flesta av judarna som bodde och arbetade med handel i armeniska städer att flytta till Persien för att stärka och koncentrera handeln mellan Asien och väst i Persien och för att de skulle bidra till att utveckla Persiens ekonomiska situation.