Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
FöregÃ¥ende sida Sida 96 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Dessa fyra kungar, så som kejsarna i Antonindynastin 40 efterträdde varandra på Armeniens tron och var och en erbjöd sitt land den starkaste regeringsmakten och tillämpade den sanna synen på styrandet av en nation.

Abas I började sitt styre med att säga upp ett fredsavtal med ledarna i Persiens Azerbajdzjan. Dessa ledare tvingades efter några sammanhängande krig, vilka slutade i stora nederlag för dem, att istället för det gamla landet som de var vana vid att dela bland sig efter sitt behag, erkänna ett självständigt och starkt Armenien. Efter kriget utbytte man sina krigsfångar.

Abas I återtog arbetet med uppbyggnaden av landet, i synnerhet byggandet av städer och deras förorter. Bl.a. återuppbyggde han staden Kars och reste flera kyrkor i denna stad och utnämnde staden till landets andra huvudstad. Hans regeringstid kännetecknades av fred och fridfullhet och den enda militära kampanj som han tvingades utföra var kriget mot abchazernas kung (område i västra delen av nuvarande Georgien vid Svarta havet) då denne hade gjort anspråk på Kars. Den armeniska armén besegrade abkhaserna vid två tillfällen och körde dem tillbaka till andra sidan av floden Kura. 43

Under regeringstiden för Abas I:s efterträdare, den store kung Ashot III som kröntes år 952, fortsatte landet att förstärkas och utvecklas i alla områden. Armeniens styrka hade nått sådan höjd att landet på kort varsel kunde sammankalla en armé på 90 000 man för att skicka till slagfältet.

Ashot III fick kalifatens tycke genom att besegra en av Azerbajdzjans emirer som hade gjort uppror mot Bagdad och anfallit Armenien.

Under kriget mellan den bysantinska kejsaren John Tzimiskes och araberna gjorde Armenien sitt yttersta att förbli neutralt och tvingade de två parterna att respektera landets gränser. Den bysantinska armén började marschera mot slätten Moush i hopp om att från Armenien kunna slå det avgörande slaget mot araberna, men när man mötte Ashot III:s armé på 30 000 man ändrade man sig och lämnade Armeniens territorium.

Under regeringstiden för denne store konung som var en outtröttlig byggare och skapare grönskade Armenien oerhört och det armeniska folket bevisade ännu en gång att om de fick uppleva fred under några decennier eller t.o.m. några år så kunde de leva ut sin inre kraft för skapelse och utveckling. Denne konung lade personligen grunden för staden Ani och byggde dess citadell och flyttade sin huvudstad dit.

Den enda olyckliga händelsen under denne konungs regeringstid skedde på grund av hans obegränsade goda vilja gentemot andra. Ashot III ville sysselsätta sin bror prins Moushegh och utnämnde därför honom till regent över Kars (Vanand). Moushegh utropade självständighet och grundade ett nytt Armenien som i verkligheten omfattade provinsen Kars. Denna handling var en uppenbar nackdel för Armenien då dess sammanhållning försvagades. Denne prins borde istället använt sin styrka för att ena hela Armenien genom att slå ner de två återstående armeniska furstendömena, Vaspourakan och Siuni som hade utropat självständighet, och annektera dem till Armenien.