Staden Ani
Dock låg Armeniens verkliga centrum i Bagratouniernas rike, d.v.s. den ståtliga staden Ani som även kallas för "de 40 portarnas stad" och "de 1001 kyrkornas stad". 51
Staden Ani låg vid floden Akhurian (Arpa-chai) som skyddade staden från öst till söder. Från norr och öster försvarades staden an en hög mur med flera torn och befästningar medan staden i sydväst gränsade till Blommornas dal. Ani, med sina otaliga palats och religiösa byggnader som var smyckade med vackra mosaiker och inskriptioner och som med sina aktiviteter inom kulturen och sin högkulturella civilisation var enligt W. S. Davis "verkligen en gata som öppnades från palatsen i det kristna väst mot Asien". 53
Denna stad som ända från grundandet av Bagratouniernas Armenien spelade rollen som en helig stad blev även platsen för de första Bagratouniska kungarnas kröning. När Ashot III flyttade sin huvudstad till Ani förvandlades staden till Armeniens sanna hjärta. Några år efter det kom även de andliga ledarna och ärkebiskoparna till Ani efter att år 934 ha flyttat från staden Dvin till ön Akhtamar i sjön Van.
Jacques de Morgan skriver: "I Europa har vi några städer runt vilka det fortfarande finns murar och befästningar som det fanns på medeltiden. Till exempel kan man nämna de tre städerna Avignon, Aiguesmortes och Carcassonne, i södra Frankrike men ingen av dessa utsikter är jämförbara med den över Ani med tanke på det djupa intryck som denna stad lämnar på åskådaren, en stad som har försvunnit i stor tystnad och ensamhet och fortfarande bär på de djupa sår som den fick under slagen. Under Bagratouniernas dynasti var Ani en stor och vacker stad, smyckad med ståtliga kyrkor, palats och vackra fästningar byggda av mångfärgade vulkaniska stenar. Stadens katedral och kyrkorna tillägnade apostlarna S:t Etienne och S:t Grigor Upplysaren var de viktigaste byggnaderna i staden men antalet kyrkor var så stort att stadens invånare brukade svära vid Anis 1001 kyrkor. Ruinerna från dessa byggnader finns kvar än idag medan husen har försvunnit under stadens ruiner. Denna stad som än idag är en omöjlighet att besöka utan att man berörs av ett djupt intryck, var inte frukten av en kungs eller regents arbete utan resultatet av samtliga Bagratouniska kungars arbete. Dessa njöt av utsmyckningen av sin huvudstad men staden var även arbetet av alla armenier som villkorslöst skänkte saker till staden. Ani är symbolen för det Armenien som hade fallit samman sedan en lång tid tillbaka. De äldre generationerna hade sett städerna Artaxata, Tigranakert och Dvin och flera andra av Armenien vackra städer, men dessa huvudstäder hade försvunnit en efter en eller fallit i främlingars händer. Med upphöjandet av Ani till de största huvudstädernas position lyckades de Bagratouniska kungarna skapa ett centrum och institution för det armeniska folket, något som de trodde skulle vara för evigt. Ani hade förvandlats till Armeniens hjärta." 58
Enligt Tchobanian hade Bagratounierna skapat "en ståtlig kristen kulturell och konstnärlig institution och en asiatisk syster för Bysans".
Smbat III och skapandet av kungariket Lori
När kung Gagik I dog år 1020 efterlämnade han två söner. Hans äldste son, Ohannes Smbat, kröntes till kung Smbat III. "Han var en fredälskande och okunnig person när det gällde hanteringen av vapen och krigföring, något som tydligen berodde på hans stora övervikt. Till skillnad från honom var hans yngre broder, Ashot, en modig och skicklig krigare." 60
Med hjälp av Vaspourakans kung och kungarna i Georgien lyckades Ashot att göra uppror mot sin egen bror och erövrade norra delen av landet och grundade ett nytt armenisk rike under namnet #M-Lori (kungadöme), 1000-talet#armeniska Lori.
Det två bröderna undertecknade ett avtal där de skulle regera i sin del av landet fram till den andres död då den överlevande skulle sammanföra dessa två delar till ett enat Armenien och regera som ensam kung.
Denna uppdelning skedde vid en tidpunkt då det armeniska folket, mer än någonsin, behövde sin enade styrka för att kunna stå emot de turaniska stammarnas anfallsvåg.
|
|
|
