Hans efterträdare, Orchan I, intog staden Brousse och utnämnde den till de ottomanska turkarnas huvudstad och erövrade sedan städerna Nicea och Nicomedia. På så sätt kom Bysans att i mitten av 1300-talet förlora sina sista ägor i Mindre Asien. Dock var det ottomanska riket fortfarande ett litet land som omfattade de tre områden Brousse, Nicea och Ismidt och staden Eski Chehir. Resten av Mindre Asien fanns kvar som små stater vilka styrdes av varsin seldjukiska turkiska emir.
Det var endast okunnigheten och nonchalansen hos grekerna och den kortsiktiga handelspolicyn, d.v.s. den närstående vinsten och avsaknaden av långsynthet hos republikerna Genua och Venedig som banade vägen för de ottomanska turkarnas erövringar.
Bysans som hade försvagats svårt till i följd av inre konflikter och var i krig mot folken på Balkan kallade på de ottomanska turkarna för hjälp. Så fort dessa turkar satte sin fot på europeisk mark ockuperade de halvön Galipoli och behöll den i sin ägo.
Under Murad I:s och Bayazid I:s tid (slutet av 1300-talet) lyckades de ottomanska turkarna erövra staden Andrinopel efter en strid mot grekerna och flyttade sin huvudstad dit, för att sedan besegra de slaviska folken, d.v.s. bulgarerna och serberna, ett efter ett. Endast det bysantinska imperiet, vars ägor begränsades till staden Konstantinopel och dess förorter, gjorde fortfarande motstånd.
I början av 1400-talet förberedde sig Bayazid I för krig mot Bysans då plötsligt mongolernas andra stora plundringsvåg, under ledning av Timor, började. Bayazid, som vi tidigare har beskrivit, gick med sina styrkor till krig mot Timor som närmade sig via Armenien och mördade alla på sin väg samt plundrade allt. Slaget mellan de två turaniska arméerna, d.v.s. de ottomanska turkarna under ledning av Bayazid I och mongolerna under ledning av Timor ägde rum vid staden Angora (1402) och slutade med de ottomanska turkarnas nederlag och tillfångatagandet av Bayazid. Som vi redan vet återvände Timor till öst efter detta slag och dog på vägen. Trots att Timors imperium upplöstes efter hans död så försenade hans segrar under hans härjningar Konstantinopels fall med 50 år.
Dock kunde Mehmet I och Murad II, Bayazids efterträdare, relativt snart återskapa ett ottomanskt rike och fortsätta dess expansion. Efter ett misslyckat försök att inta Konstantinopel besegrade Murad II ungrarna i Varna (1444) och erövrade sen Bosnien. Dock möttes de ottomanska turkarna av hårt motstånd i Albanien som hade en bergsbefolkning vilken leddes av sin nationella hjälte Iskander Beg. Iskander Beg nådde en hög post i sultan Murad II:s hov och konverterade till Islam och återvände till sitt hemland. Där fortsatte han leda sitt folk mot turkarnas styrkor, så att de ottomanska turkarna först efter Iskander Begs död år 1467 lyckades erövra Albanien.
Nu återstod bara för Mehmet II, son och efterträdare till Murad II, att genom erövrandet av Konstantinopel avsluta sina föregångares arbete vilket han också gjorde. Den 29 maj 1453 anföll Mehmet II Konstantinopel efter att ha samlat en armé på 200 000 man och belägrade staden. Under denna, i historien, oförglömliga belägring, gjorde den sista östromerska kejsaren Konstantin XI med öknamnet Drogasus, och hans lilla armé på 10 000 man som hade lämnats ensamma åt sitt öde, ett modigt motstånd och kunde åtminstone försvara sin heder. 24
Så var det när de ottomanska turkarna grundade sitt imperium och under några sekler separerade hela södra Europa från resten av kontinenten. I och med detta tillintetgjorde turkarna all västerländsk kultur och civilisation i detta område. Resultatet av detta är påtagligt ända in i våra dagar. Fram till 1453 var Bysans en bred väg som sträckte sig från Europa till Asien. Fr.o.m. denna stund förvandlades den till Asiens främsta vaktpost i Europa. 25
|
|
|
