Det var också under denna sultans styre som det ottomanska imperiet utvidgade sina gränser till att omfatta även länderna Tunisien och Algeriet, dock inte genom krig utan dessa erövrandes tack vare kontakter och avtal som sultanen hade ingått med den berömda piraten Barverousse (Khejaradin som härstammade från Mithylène). Denne var en person som sedan en tid tillbaka styrde de sistnämnda länderna. Dock kunde Marocko behålla sin självständighet och tillhörde inte turkarnas imperium.
Detta imperium var egentligen en av de största makterna som historien hade skådat dittills. De ottomanska sultanerna hade nu inte bara ärvt det bysantinska imperiet utan försett sig själva med titeln Kalif, precis som Bagdads kalifer, och på så sätt sammanfört symbolerna för dessa två imperier vilka under sekler hade styrt världen, under en och samma fana.
Det ottomanska imperiets utvidgning från Persien under sultan Suleiman II:s och hans efterträdares, sultan Murad III:s tid, var mindre omfattande. Trots det hade de ottomanska turkarna år 1585 fått kontroll över hela Armenien och t.o.m. Georgien och Persiens Azerbajdzjan.
Shah Abbas I försökte i början av 1600-talet att återta Armenien och kriget mellan Persien och det ottomanska imperiet varade mellan 1602 och 1620. I början av kriget lyckades perserna att erövra östra delen av Armenien men tvingades snart dra sig tillbaka efter turkarnas motanfall. Till slut undertecknade man 1620 års avtal mellan dessa två makter vilket innebar att det ottomanska imperiet behöll större delen av Armenien medan de viktiga områdena Jerevan, Nakhichevan och Karabakh överlämnades till Persien.
På så sätt blev Armenien, under mer än ett sekel, arenan för krig och strider mellan ottomanska och persiska styrkor och landet skadades svårt av förödelse, plundringar, stölder och beskjutningar vilka är de oundvikliga följderna av krig, i synnerhet i Orienten.
Däremot hade under dessa krig hatet mot kristendomen, som var påtagligt i Orienten, hos dessa två makter försvunnit för tillfället. Egentligen så var både perserna och turkarna muslimer men tillhörde olika grenar inom Islam, d.v.s. turkarna var sunniter medan perserna var shiiter. Tydligen var det religiösa hatet mellan dessa två riktat helt mot varandra under denna tid och var och en brände ner så många av den andres moskéer att man helt enkelt inte hade tid med att bränna armeniernas kyrkor. 28
|
|
|
