Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 104 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
De seldjukiska turkarnas attacker och förstörelse av grekiska Mindre Asien under 1000-talet var ett så kraftigt slag mot Bysans att det aldrig lyckades återhämta sig. Trots att Bysans fortsatte sin skenexistens i ytterligare 400 år så var dess kraft decimerad och av det kvarstod endast en kraftlös kropp. Även turkarnas senare intrång i Balkan var en direkt följd av denna förlust.

De seldjukiska turkarnas attack innebar slutet på Armeniens självständighet och landet fick i kommande sekler uppleva skräck och svårigheter som orsakades av andra turaniska stammar, först Djingis Khans och emir Timors mongoler och sedan turkmenerna för att till slut, på 1500-talet, hamna under de ottomanska turkarnas styre.

Trots detta vägrade en del av Armeniens invånare att gå detta öde till mötes. Dessa kom att under ledning av flera armeniska furstar, med vapen i hand, korsa Mindre Asien och gå till Kilikien där de grundade en ny regering. Detta är då det Nya Armeniens historia (1080-1375)

Militära aspekter

Frågan om att ha en mäktig armé var ett faktum som skuggade det bagratouniska Armeniens historia på så sätt att Armeniens självständighet var lika mycket beroende av fientligheterna mellan Bysans och araberna som av Armeniens egen styrka.

Tidigare har vi sett att Ashot I var kapabel till att ha en armé på 40 000 man (bestående av en feodalstyrka och värvade soldater bland bönder och gerillakrigare) som var redo för krig. 99 Under den tid då militära kungar efterträdde varandra på den bagratouniska tronen bevisade denna armé sin betydelse under flera olika krig och bevarade Armeniens självständighet.

Denna armé växte ständigt och under Ashot III:s tid bestod den av 90 000 krigsutrustade män 100. Detta var en siffra som Armeniens armé inte hade skådat sedan Tigran II:s tid. Denna siffra, som är väldigt stor för sin tid, visar att det bagratouniska Armenien var en betydande makt i regionen.

Man bör dock komma ihåg att siffran för armén hos det stora imperiet, d.v.s. Bysans, översteg aldrig ens under kulmen av dess makt 150 000 och för det mesta var runt 100 000.

Skälet till detta var att Bysans armé var en professionell armé bestående av legosoldater medan det bagratouniska Armeniens armé var en nationell armé bestående av dess beväpnade invånare.

Denna militära makt skulle definitivt vara tillräcklig för bevarandet av Armeniens självständighet, men fr.o.m. slutet av 900-talet innebar separationen av provinserna Lori och Kars från Armenien och bildandet av nya egna stater även en delning av Armeniens armé. Samtidigt som Anis Armenien var symbolen och representanten för hela Armenien så kunde den inte längre utnyttja sin gamla militära styrka.

Dock kunde det bagratouniska Armenien trots dessa delningar fortfarande stå segerrikt emot sina fiender och det var endast när den tvingades att strida i två fronter, d.v.s. mot Bysans i väst och turkarna i öst, som den tvingades ner på knä. Samtidigt spelade ärkebiskopen Petros förräderi en viktig roll i splittringen av Armenien. Detta ständiga krigande i vilket Armenien som stat hade omringats från alla håll och lyckades stå emot i flera decennier betraktas som en av de stoltaste perioderna i Armeniens historia.