Kilikien - Den Nya Armenien
"Bland de goda gärningar som det armeniska folket har utfört gentemot kyrkan och den kristna världen bör speciellt framhållas att på den tiden då de kristna prinsarna och krigarna gick för att återta det heliga landet kom inget annat folk eller annan nation med samma entusiasm, glädje och tro till deras assistans som armenierna, som försåg korsriddarna med hästar, förnödenheter och vägledning. Armenierna hjälpte dessa krigare med sitt yttersta mod och lojalitet under de heliga krigen." Påve Grigori XIII (Ecclesia Romana 1584)
Prins Roubens entré i Kilikien-A
I verkligheten var tanken på återskapandet av en ny regering vid Medelhavskusten istället för den vid Aras stränder som hade gått ner på sina knän under slagen från Bysans och turkarna en djärv tanke.
Historien har visat flera andra exempel på liknande återskapanden, såväl som fortsättning på huvudregeringen som dess förgrening, på hundratals eller tusentals kilometers avstånd. Bland dessa kan man nämna Storbritanniens regering som förvandlades till USA, Nya Frankrike (Kanada) och Preussen.
Men Nya Armeniens epos är av speciell karaktär då dess återskapande var av annorlunda natur på så sätt att den inte kunde stödja sig på den ursprungliga centrala regeringens ekonomiska och moraliska stöd medan t.ex. kolonierna i den nya världen kunde stödja sig på sina respektive stormakter och mottog all sorts hjälp för sin etablering. Armenierna som hade fått sitt land under främmande styre hade inget annat val för sin renässans än att förlita sig på sin inre styrka.
Den enda identiska historiska parallellen till denna period i det armeniska folket historia är det hos ryska folket under 1200- och 1300-talen då Kievs ryska regering gick under som följd av turkarnas invasionsvåg vilket gjorde att ryssarna skapade en ny regering under namnet Moskva Ryssland som grundades på Europas östra slätter.
På samma sätt samlades en del av det armeniska folket när Armenien hamnade i händerna på de nomadiska folken från Centralasien, runt sin store prins och tog till vapen. Efter ett långt och hårt krig hittade man ett nytt land och kunde på så sätt fortsätta som ett självständigt Armenien i ytterligare tre sekler.
När man iakttar att då Armenien Major förlorade sin självständighet under mitten av 1000-talet var antalet armenier i Kilikien väldigt litet, så kan man säga att återskapandet av en ny armenisk stat under mindre än 50 år i detta land, vilket skulle med en självständig stat överleva ända till 1300-talet, är av en speciell karaktär och är symbolisk för en av de mest ärorika sidorna i Armeniens historia.
F. Nansen skriver: "När ett folk som har upplevt ett fruktansvärt och olidligt öde lyckas grunda en blomstrande stat i främmande land, omringade av fiender från alla håll och kunnat existera i tre sekler, är då inte detta ett tecken på en övernaturlig livskraft hos detta folk?" 2
Från mitten av 1000-talet kom en grupp armenier under ledning av några armeniska furstar och bosatte sig i Taurus-området. Egentligen var detta ett av målen för Bysans gamla policy då man försökte försvara passagerna och vägarna i Kilikien genom att bosätta och förstärka dem med krigare som kunde försvara dem, då Kilikien inte bara var en av de rikaste provinserna i det bysantinska imperiet, utan även en av de provinser som hotades mest av muslimernas attacker.
På så sätt lyckades det bysantinska imperiet att skapa ett antal 3 armeniska furstendömen i detta bergiga område, furstendömen som var självständiga men lydde under kejsaren. Men snart kom ett antal armeniska grupper till området vilka inte ville underkasta sig kejsarens överhöghet, utan till vilket pris som helst ville vara självständiga. Denna grupp armenier fick en värdig ledare som kunde lösa de existerande problemen och svårigheterna. Denne var prins Rouben som var nära släkt med den förre armeniske kungen Gagik II och var av bagratounisk ätt, d.v.s. av samma släkt som hade dominerat Armeniens historia under större delen av medeltiden.
|
