Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 127 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Dessa armenier bosatte sig i Kilikien som var ett rätt begränsat område med oerhört fruktbar jord och räknades till en av det bysantinska imperiets viktigaste provinser i öst, ett land som general Bremond lovordar och kallar "ett litet Egypten med alperna". Man kunde även jämföra det med själva riktiga Armenien, d.v.s. ett litet Armenien som låg vid dåtidens viktigaste farvatten. Kilikien hörde på den tiden officiellt till Bysans men de seldjukiska turkarna hade börjat bosätta sig där.

Prins Rouben slog sig först ner i den bergiga delen av Kilikien och byggde den starka fästningen Bardzer bert (höga fästningen) som ligger vid Sis och förvandlades till huvudstad för detta furstendöme.

Till skillnad från andra armeniska furstar som bosatte sig i närheten av prins Rouben, ville han inte bara ha självstyre från Bysans utan förklarade även öppet sin självständighet och fientlighet mot Bysans och statuerade på så sätt sin överhet över de övriga armeniska baronerna. 8

Detta var källan och grunden till skapandet av det Nya Armeniens regering eller det armeniska furstendöme som sedan förvandlades till staten och landet Armenien och det dröjde inte länge innan den omfattade hela Kilikien. Detta nygrundade land kallas också ibland för Armenien Minor (eller lilla Armenien) till skillnad från Armenien Major, d.v.s. det egentliga Armenien som låg på den höga armeniska platån.

Hur som helst så kan man säga att uppkomsten av detta nya land, denna nya armeniska församling, var en mirakelliknande händelse, ett mirakel som garanterade den armeniska statens existens och fortlevnad ända fram till den moderna tidens början.

Under 15 år (1080-1095) styrdes detta armeniska furstendöme som fr.o.m. denna stund skulle omfatta armeniernas hopp och drömmar. När armenierna bosatte sig i dessa bergiga fästen lyckades de neutralisera alla omkringliggande regeringars försök att köra bort dem.

Vid Rouben I:s död hade armenierna bosatt sig bland Taurusbergen. Senare skulle det visa sig att dessa berg kom att bilda en kärna för en ny regering och ett maktcentrum för kampanjer vilka ledde till att armenierna erövrade hela Kilikien.

Dock bör man påpeka att i skapandet och etableringen av en ny armenisk stat fick armenierna yttre hjälp i form av situationen i Mellanöstern vid slutet av 1000-talet, men även av den oväntade, och t.o.m. gudaskänkta, ankomsten av korsriddarna.

Mellanöstern vid slutet av 1000-talet

Egentligen var det så att situationen i Mellanöstern vid slutet av 1000-talet var precis passande för den plan som armenierna tänkte genomföra.

Av tydliga skäl var denna tid slutet på det arabiska imperiets maktperiod och även början på dess förfall och slutet för Islam, åtminstone för den Islam som man såg som en modern och drivande civilisation och en aktiv makt.

Denna katastrofala förändring för det arabiska och islamiska imperiet orsakades av olika faktorer, bland vilka den viktigaste var turaniernas entré med de seldjukiska turkarna i sin spets, där de på mindre än 100 år kunde erövra större delen av Mellanöstern, inklusive Persien, Mesopotamien och Syrien, något som minskade kalifernas roll i Bagdad till ingenting.