Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 158 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Mongolernas invasion

Fram till 1200-talets början var Armenien under de seldjukiska turkarnas styre, utom då de bagratouniska dynastins kungar i Georgien, vid slutet av 1100-talet, körde ut de seldjukiska turkarna och återtog en del av Armenien som omfattade bl.a. Ani och Kars. Under denna tid upplevde landet en lugn period.

Armeniska befälhavare som tjänstgjorde hos de bagratouniska kungarna i Georgien spelade en viktig roll i detta återtagande som resulterade i skapandet av några armeniska furstendömen i nordvästra Armenien under Georgiens beskydd. Detta georgiska styre i Armenien förvandlades vid drottning Tamars tid (1189-1213) till en så stark militär och ekonomisk makt att den hade total kontroll över denna del av Orienten.

Dock dröjde det inte länge innan Armenien drabbades av en ny katastrof, nämligen invasionen från en annan turanisk folkgrupp, mongolerna, vilka leddes av Djingis Khan som har fått titeln "Den tvåbenta artens kejsare". Han levde mellan 1154 och 1227 och skapade ett stort imperium som en av historikerna har kallat för "Bedrövelsens imperium". Detta imperium sträckte sig från Peking till Erzurum och omfattade dagens Mongoliet, norra Kina, Uzbekistan, Tadzjikistan, Turkmenistan, Södra Ryssland, Kaukasus, Persien och Armenien, d.v.s. det största imperiet som historien har skådat. Mängden förstörelse och katastrofer som han orsakade är ofantlig och antalet människor som han mördade är så gott som omöjligt att beräkna då han, endast i norra Kina, enligt en kinesisk historiker har mördat 18 000 000 människor. Han förstörde också alla spår efter den civilisation som Persien hade lämnat efter sig i Västra Turkistan. Han brände ner staden Bukhara till aska och jämnade staden Samarkand med marken.

Efter hans död fortsatte hans sonson, Houlagou Khan, plundringen och gick ända till Mesopotamien, förstörde Bagdad fullständigt, plundrade hela det området och mördade 1 600 000 människor. Sedan intog han sultandömena Allepo och Damaskus och det var endast Egyptens memluckiska sultaner, d.v.s. Saladins efterträdare som besegrade honom i det avgörande slaget vid Ain Jaluit i Palestina (1260) och stoppade hans framfart. Därefter upplöstes Djingis Khans imperium och de mongoliska arméerna vände sig mot Mindre Asien och i synnerhet mot bortre Orienten men Armenien kvarstod, fram till 1300-talet, under turaniskt styre, som ibland var seldjukiska turkar och ibland mongoler. I början av 1400-talet dök mongolerna återigen upp med nya krafter under ledning av Timor Lenk. Denna gång dyrkade mongolerna inte längre sina gamla gudar vilket de gjorde vid Djingis Khans tid utan hade konverterat till Islam.

Timor var en äventyrare som erövrade Turkistan och norra Persien och utsåg staden Samarkand till sin huvudstad. När han befäste sin ställning erövrade han resten av Persien och en del av Ryssland och Sibirien. Där han gick fram förde han med sig stora massakrer och förstörelse. I staden Isfahan (Persien) lät han bygga en pyramid av 70 000 människors avhuggna huvuden.

År 1400 kom han fram till Armenien och Mindre Asien och dödade allt och alla på sin väg och plundrade allting. Efter erövrandet av Sivas mördade han alla dess försvarare, oavsett om de var turkar eller armenier, och begravde garnisonens soldater levande. Han lät samla alla småbarn på ett ställe och trampade ihjäl dem under hästarnas hovar. I Van tvingade Timor soldaterna i stadens garnison att hoppa från murarna och tornen. Då skyndade sig den ottomanska sultanen Bayazid till krig mot Timor. Slaget ägde rum år 1402 vid Angora och slutade med de ottomanska turkarnas nederlag. Bayazid som hade tagits tillfånga sattes på Timors order i en metallbur och drogs efter hans armé och det dröjde inte länge innan Bayazid dog av denna förnedring.