Armenierna och de ottomanska turkarna
Påpekandet av följande faktum är viktigt både för förståelsen av det ottomanska imperiets historia men även för att kunna följa de ottomanska turkarnas relationer med armenierna och det är att vid Konstantinopels fall och grundandet av det ottomanska imperiet hade det ottomanska styret sitt maktcentrum, så väl som deras största och viktigaste ägor, i Europa och i Balkan och inte i Mindre Asien. I Mindre Asien ägde de ottomanska turkarna bara ett litet område på nordvästra delen av halvön, medan större delen av Mindre Asien fortfarande styrdes av andra stater eller turaniska folk så som seldjukiska turkar, turkmener, etc.
Den allmänna uppfattningen är att de ottomanska turkarna först erövrade Mindre Asien för att sedan fortsätta mot Balkan, medan verkligheten är precis den omvända, d.v.s. de ottomanska turkarna erövrade först Balkan och sedan Mindre Asien, och först därefter Armenien och till slut arabvärlden.
Under 1200-talet, då de ottomanska turkarna inte var något mer än en liten turanisk stam, befann de sig ständigt i krig med sina grannar, nämligen de seldjukiska turkarna och mongolerna och passerade bara genom Armenien. Det var först på 1500-talet som de ottomanska turkarna kom i konflikt med armenierna, d.v.s. 50 år efter erövrandet av Konstantinopel och efter att i sina krig med Persien ha erövrat hela Mindre Asien. Men i västra Mindre Asien, där de slog sig ned på 1300-talet, hade de kommit i kontakt med några armeniska bosättningar. Till synes så upptäckte de ottomanska turkarna redan då, under sina strider med sina mäktigare släktingar, att dessa armeniska bosättare var utmärka medarbetare i krig och kom underfund med deras krigiska själ och mod. Det dröjde inte länge innan man såg armenier i de ottomanska turkarnas tjänst, t.ex. bland janitsjarerna, d.v.s. de turkiska specialstyrkorna som endast bestod av kristna. Man kan säga att fr.o.m. Osman I:s regeringstid erhöll armenierna de ottomanska turkarnas tillit. Även armenierna kände respekt för de ottomanska turkarna och tyckte att de i jämförelse med andra turaniska folk, t.ex. seldjuker, mongoler och turkmener var mer flexibla, aktiva, disciplinerade och organiserade. De ottomanska turkarna kom i sin tur, som vi senare kommer att se, att kalla armenierna för "det ärliga folket".
Vi vet att när sultanen Mehmet II erövrade Konstantinopel så försåg han den grekiska ärkebiskopen med sociala och religiösa privilegier. Konstantinopels grekiska patriark fick en sorts domsrätt i civila ärenden över alla greker och andra ortodoxa kristna som lydde under det ottomanska imperiet (bulgarer, serber och rumäner). Dessa var de kristna som de ottomanska sultanerna inte ansåg ha en egen självständig kyrka och därför hade tagit in under den grekiska kyrkans religiösa och civila överhöghet.
Å andra sidan ville sultanen Mehmet II, känd som erövraren, hitta en annan kristen motvikt till den grekiska patriarken och eftersom armenierna passade bäst för detta ändamål valde han armenierna till att vara denna motvikt. Därför tog han den armeniska biskopen i Brousse till Konstantinopel, utnämnde honom till armeniernas ärkebiskop och försåg honom med samma rättigheter och privilegier om civil domsrätt över imperiets armenier. 26
Efteråt la turkarna imperiets alla monofysiska kristna, d.v.s. jakobinerna i Syrien och kopterna under den armeniska ärkebiskopens domsrätt. Därmed erkände turkarna två viktiga kristna kyrkor, den ena var den grekiska där även bulgarerna, serberna och rumänerna ingick, medan den andra var den armeniska kyrkan i vilken, förutom armenierna, alla andra monofysiska kristna folk ingick.
När man betraktar det faktum att det ottomanska imperiet fortfarande inte omfattade Armenien, kan man säga att de ottomanska turkarna, såväl av politiska skäl som för tacksamhet över armeniernas tjänster, hade gett armenierna ett opassande högt ämbete i jämförelse med deras antal. Det var först när Armenien och Kilikien införlivades i det ottomanska imperiet som detta privilegium kunde berättigas.
|
