Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 16 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Armeniens sociala struktur

Armeniens geografi och dess naturliga skepnad hade skapat ett administrativt system som inte skulle dyka upp i Europa på länge. Bergen delade landet i ett antal provinser för vilka Tigran hade utsett ledare vilka, i praktiken, hade obegränsad lokal makt. Dessa hade fått högt belägna palats och regerade i sina områden. 30 Armeniens statsskick under denna tid kan beskrivas som ett feodalstyre, ett system som dök upp i Europa först under 900-talet e. Kr.

Förutom den högre klassen, utgjorde armenierna en stor del av tjänstemännen vid hovet och så gott som hela befolkningen i byarna i armeniska höglandet. Däremot verkar det som att större delen av stadsborna, mest söder om Taurusbergen och i synnerhet den borgerliga klassen, handelsmän och hantverkare var av utländskt påbrå (speciellt greker men även judar och assyrier. 31)

Armeniens militärmakt

Om Armenien inte hade tillräckligt stor militärmakt hade landet med stor sannolikhet inte kunnat få sin självständighet och sedan försvara den för att sedan under Tigrans tid erövra hela Mellanöstern. Under de kommande seklerna försvarade man också sitt självstyre för att efter många år under främmande styre återigen bli självständigt.

Källan till denna militärmakt var i första hand samma bergsfolk och armeniska bönder, d.v.s. samma folkgrupp som försåg det östromerska, Bysantinska, imperiet med fotsoldater, den grupp som i krigen utgjorde sista försvarslinjen.

Till detta infanteri tillkom ett lätt kavalleri med utmärkta bågskyttar. Chapot skriver: "Det man berättar om Armenien förbryllar oss. Hur kan detta bergiga land uppfostra ett sådant kavalleri som kunde mäta sig med medernas ryttare? En sak som är säkert är att Armenien så som medernas Azerbajdzjan var utmärkt för uppfödning av hästar. Därmed har befolkningen här också kommit på att denna naturliga tillgång inte enbart är en ekonomisk tillgång utan även kan användas i militära sammanhang 32".

Enligt samma författare, hade det armeniska lätta kavalleriet ett sådant världsrykte att armenierna förutom användning av sitt kavalleri i sina krig hyrde ut det till andra arméer för militära kampanjer.

Men grunden för Tigrans egentliga militärmakt, eller åtminstone hans expansiva och offensiva maktfaktor, utgjordes av hans berömda bepansrade kavalleri som från huvud till knä täcktes av stålrustning och var beväpnade med spjut. Dessa valdes bland de armeniska aristokraterna.

En annan maktfaktor hos Armeniens militärmakt var de armeniska arkitekternas och ingenjörernas konst. I synnerhet i södra delen av landet "var armenierna berömda för att vara utmärkta militära byggmästare och ingenjörer och på grund av samma rykte hade Tigran anlitat dem 33". Nya uppfinningar av armeniska krigsverktyg och utrustning var ett av de viktiga skälen till framgångarna hos landets armé. "Tigran använde dessa konstnärer för att bygga vägar, broar och öppna floder, fälla träd och andra akuta arbeten. Deras antal var cirka 35 000 som ständigt gick efter armén. 34"