Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 202 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Men Englands diplomati var ständigt i arbete för att hålla hela det ottomanska imperiet vid liv och intakt. Storbritannien lyckades, med stöd från den österrikiska regeringen, tvinga Ryssland att avstå ifrån punkterna i Hunkiar Iskelessi-avtalet och på så sätt rädda Bosporen från det ryska hotet. På andra håll i det ottomanska imperiets territorium satte de igång sina resurser för att förinta Frankrikes inflytande i Egypten då de inte kunde tillåta att Frankrike hade kontroll över ett område som är nyckeln för tillgång till vägen till Indien. England lyckades få fram ett europeiskt samarbete (1839-1840) mot Muhammed Ali, Egyptens kronpris, och hans anspråk på Syrien, en fråga där Frankrike stödde Muhammed Ali. Rädslan för att få hela Europa mot sig resulterade i att Frankrike drog sig tillbaka i denna fråga och kunde på så sätt, precis som Gladstone påpekade ett halvsekel senare, om inte rädda sitt anseende så åtminstone säkra sin existens. 32

Och till sist, år 1835, tändes Krimkrigets lågor, på grund av en ringa meningsskillnad mellan Frankrike och Ryssland, 33 ett krig som resulterade i kongressen i Paris och 1856 års Parisavtal, enligt vilket den ottomanska regeringen för första gången fick komma in i samarbetet som var känt under namnet "Europeiska samarbetet".

Enligt makthavarna i London och Paris kunde det ottomanska imperiet, som hade räddats i Sevastopol tack vare västerländska makters hjälp, åtminstone förbinda sig att utföra reformer inom regeringen och rikets organisation och befria de kristna folken från dess förtryckarregim och våld. I verkligheten utnyttjade det ottomanska styret engelsmännens och fransmännens seger på Krim så att de, precis som Renand påpekar, utökade sitt förtryck och våld mot de kristna folken inom imperiet: "Krimkriget som endast kunde räknas som början på befriandet av de lokala folken från turkarnas våld, gjorde inget annat än att intensifiera det ottomanska styrets våld och förtryck." 34

Därmed kunde man säga att det ottomanska imperiets förfall vilket orsakades av den rådande situationen i riket och var oundvikligt, avvärjdes på grund av maktkampen mellan Europas mäktigaste länder, en tävling som höll upp det ottomanska rikets döda kropp på dess ben. Enligt lord Bryce: "förhindrade stormakternas avund den naturliga gången för de undermåliga makternas undergång". 35

Krossandet av det ottomanska imperiet verkade svårt då detta imperium omfattade Konstantinopel och Bosporen och ingen stormakt var villig att avstå denna viktiga plats till någon annan stormakt. 36

Och det är därför som både Bosporen och Dardanellerna, mot alla odds, stannade i turkarnas händer och detta fick dem att under olika tider få olika stormakter på sin sida enligt det rådande behovet.

Ottomanska imperiets situation

Östfrågan hade egentligen kommit upp som följd av det sönderfallande läget i vilket det ottomanska imperiet befann sig, ett läge som hade blivit oundvikligt på grund av västvärldens snabba och breda framsteg under 1700- och 1800-talen. Enligt Taliran: "hade turkarna förlorat sin relativa styrka då alla andra hade gjort framsteg och gått framåt utan att turkarna ens hade tagit ett enda steg framåt". 37