Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 225 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Fr.o.m. denna stund la alla märke till den märkliga kylan som hade lagt sig över relationerna mellan England och det ottomanska imperiet och denna kyla blev ännu intensivare efter Englands ockupation av Egypten år 1882.

Och om andra stormakters inflytande i Orienten bör det sägas att det aldrig var lika stort som Englands och Rysslands.

I Frankrike började vikten av handelsvinsten att överskugga helhetsvinsten och ersätta målen hos den frihetssträvande borgerligheten som fram till dess hade styrt landets utrikespolicy. Policyn om beskyddandet av materiella intressen i Orienten ersatte försvarandet av allmänhetens rättigheter och detta resulterade i händelser som vi idag är medvetna om.

Österrike-Ungern som i och med uppvaknandet av folken under dess styre hade försvagats mer än någonsin tvingades att omvärdera sina ambitioner om Salonik och genom försvarandet av det ottomanska imperiets helhet nöjde man sig med det mindre dåliga elementet.

Och till sist Tyskland som fram till 1890 inte hade något större intresse i Orienten, men som enligt det bismarckiska receptet, alltid försvarade förtryckarna mot de förtryckta.

Armeniens fråga från 1878-1894

Efter undertecknandet av Berlin-avtalet år 1878 försökte England, som hade enligt vår tidigare berättelse med tvingandet av Rysslands evakuering ur Västarmenien innan reformernas genomförande tagit på sig ett stort ansvar för att göra allt för att förbättra armeniernas situation. Vi har tidigare nämnt att lord Salisbury, Disraelis utrikesminister, inte instämde i sin regeringschefs oförskämdhet, cynism eller hans expansionsfantasier. Enligt hans åsikt skulle varje genomförd reform för skapandet av ordning i det ottomanska imperiets olika delar, och i synnerhet i de armeniska provinserna, förstärka den ottomanska regeringen och detta skulle i sin tur förhindra Ryssland från att ingripa i dne ottomanska regeringens inrikesfrågor vilket definitivt var i Englands intresse.

En av Englands första åtgärder var att utvidga sin konsulära organisation i Mindre Asien och Västarmenien genom att utnämna åtta militära konsuler, under ledning av major Trotter, chefskonsul i Erzurum, och major Charles Wilson, chefskonsul i Sivas. 61 Dessa konsulers uppgift var att underrätta sin regering om situationen i dessa provinser och dess armeniska befolkning så att den engelska regeringen skulle kunna vara underrättad om läget för utförandet av sina förpliktelser.

Dessutom beordrades sir Layard Henry, Storbritanniens ambassadör i Konstantinopel, att hålla kontakt med sultanen och i enlighet med den ottomanska regeringens intressen sätta tryck på sultanen för att förverkliga de avsedda reformerna i Berlin-avtalets paragraf 61 om de armeniska provinserna. 63 Salisbury presenterade en reformplan som omfattade frågorna om polisväsendet, skatter och rättsväsendet i de armeniska provinserna under europeiskt överseende. 64