Armenien
Urartus civilisation
Segern för Självständighet
Dynastin Artashesian på Armeniens tron
Armenien mellan Rom och arsaciderna
Antagandet av Kristendomen
Försvaret av kristendomen
Armenien under dynastin Bagratounian
Kilikien - Den Nya Armenien
Armenien under turaniskt styre
Armeniens renässans eller återuppståndelse
Östfrågan
Ryssland i Kaukasus
Den armeniska frågan
Kamp på två fronter
Tsarryssland mot armenierna
Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-
Första världskriget
Armeniens återuppståndelse
Armenien på väg mot självständighet, 1918
- Armenien på väg mot självständighet, 1918
Östarmenien
Västarmenien
De hoppfulla åren (1914-1917)
"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)
Bolsjevikrevolutionen och Armenien
Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)
Dilemman (mars-april 1918)
Krig och självständighet (april-maj 1918)
Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien
Supplikanterna (juni-oktober 1918)
Sammanfattning
Sovjetiska Armenien
Den andra självständiga republiken Armenien
Summa summarum
|
Den ottomanska policyn
Det är riktigt att den ottomanska regeringen motarbetade förverkligandet av Berlin-avtalets paragraf 61, men de nöjde sig inte med detta och var inte helt passiva heller.
Den ottomanska regeringens policy fram till 1876 var egentligen inte antiarmenisk, även om den stödde kurdernas situation i Armenien. Den armeniska nationens olyckliga tillvaro berodde på nationens underkastelse och det totala kaoset i det ottomanska imperiet och inte på en uttänkt plan eller på ett regeringsprogram. I verkligheten var Konstantinopels inblandning i Armeniens frågor under de tidigare decennierna, och i synnerhet försvarandet av den armeniska kyrkan mot katolska och ortodoxa kyrkor, något som det ottomanska styret gjorde för att hålla dessa kyrkor jämlika. 80
1863 utfärdade den ottomanska regeringen en order enligt vilket armenierna skulle få vissa rättigheter inom ramen för den "Homayounska linjen". 81
Men efter undertecknandet av Berlinavtalet, hade Turkiet gripits av rädsla och panik och istället för att utnyttja sina erfarenheter från händelserna i Balkan och Bulgarien vilka hade resulterat i förlusten av imperiets två mest rika och fruktbara provinser och genomföra nödvändiga reformer, så hade man inte några andra tankar än totalintegreringen av alla icketurkiska folk inom imperiet, i synnerhet de som liksom armenierna verkade mer utvecklade. Mendelstam skriver: "Utan rädsla för att anklagas för att överdriva kan jag säga att sultanens policy utgjordes exklusivt av decimering, och i vissa specifika fall i assimilering, av de kristna folken i hans imperium. Sultan Abdul Hamid som i början av sitt styre hade drabbats av stora förluster hade inte lärt sig det minsta av dessa händelser, utan hade enbart drabbats av ännu större misstänksamhet gentemot européernas inblandning i hans rikes frågor och tyckte att dessa inblandningar inte kunde stoppas med genomförandet av reformer utan enbart genom det stegvisa förintandet av minoriteterna som orsakar dessa inblandningar." 82
I synnerhet såg de ottomanska makthavarna ett stort hot i form av armenierna mot hela det ottomanska riket 83 och de tyckte att Armenien var ett annat Bulgarien som måste tas itu med i god tid. 84
Från och med 1878 kretsade den ottomanska policyn runt denna plan viken gick ut på att en gång för alla rasera grunden för ett armeniskt självstyre och förverkliga detta genom avsiktligt decimering av armenierna och förvandlingen av armeniska etniska element till en näst intill obefintlig minoritet.
En av den ottomanska regeringens första åtgärder i förverkligandet av denna plan var ändringar i de armeniska provinsernas gränser. 85 De nya gränserna ritades så att den relativa majoriteten av armeniska etniska grupper minskades radikalt inom dessa provinser. Genom omfördelning av armeniska provinser och annekteringen av områden med muslimska majoriteter till dessa provinser lyckades den ottomanska regeringen att förändra den etniska demografin i de armeniska provinserna. 86
Man bör också påpeka att massmorden på stora delar av armenierna i Alashkert och Bayazid, under 1877-1878 redan tidigare hade skapat en remsa med kurdisk majoritet mellan Östarmenien och områden Van och Moush, vilka hade en armenisk majoritet.
I och med dessa åtgärder utgjorde armenierna en koncentrerad massa runt sjön Van och man kunde fortfarande rita ett cirka 50 000 km² stort område på kartan där armenierna var i majoritet. 87
Den ottomanska policyn hade som mål för sina planer att splittra denna koncentrerade armeniska befolkningsmassa och minska antalet armeniska individer i kanterna av detta område. Den ottomanska regeringen använde sig därför av följande åtgärderna:
Konstantinopels regering manipulerade de nomadiska kurderna vilka fanns i områden söder om Taurusbergen och fick dem att flytta till Moush, Van och Erzurum och bosätta sig på armeniernas ägor, något som i otaliga fall slutade med att armeniernas egendom konfiskerades och dess armeniska rättmätiga ägare kördes bort från sitt hem och sinegendom. 88
|
|
|
