Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-#R
Ungturkarnas revolution
Regimen med sultan Abdul Hamid II, eller som Anatol Franz kallade honom "denna kedjade galning" var outhärdlig, inte bara för armenierna och andra icketurkiska folk i det ottomanska imperiet utan hade med sitt förtryck och polisväsende, förföljelser och tystandet av klagomål även retat den turkiska intellektuella klassen mot sig.
Med tidens gång organiserades en allmän politisk utvandring.
Dessa utvandrare samlades i Paris som ett ungturkiskt parti runt sin ledare, Ahmed Reza bey, och prins Sebahalldin, ledare för det liberala paritet, två personer som med en ärorik bakgrund och ett sunt tankesätt även fick den armeniska nationens tillit. Ungturkarnas aktiviteter startade med skapandet av en kommitté vid namn "Förening och Utveckling" (Ittihad ve Teraqi) vars centrum var i Salovnik och som fick ett ökande antal anhängare för varje dag, bland officerare, regeringstjänstemän och turkiska intellektuella. Armeniska revolutionära accepterade, till skillnad från de revolutionärerna i Balkan, att slå sina krafter ihop med ungturkarna för sin kamp mot sultan Abdul Hamids förtrycksregim. Den olagliga aktiviteten i landet började i samarbetets och samhörighetens anda.
När ungturkarna, i juni 1908, med hjälp av Makedoniens turkiska armé störtade Abdul Hamids regim fanns armeniska revolutionärer bredvid dem och deltog aktivt, så att ungturkarna officiellt erkände vikten av armeniernas assistans. Som följd av revolutionen år 1908 tvingades sultanen att återupprättadet parlamentariska styret från 1876, en liberal monarki som hade utropats i början av det rysk-ottomanska kriget mellan 1876-1877, men som hade stannat på pappret. På så sätt förvandlades det ottomanska imperiet till en parlamentarisk monarki i vilken individens rättigheter och frihet garanterades.
I april 1909 försökte sultan Abdul Hamid att med hjälp av lojala personer iscensätta en kupp mot revolutionärerna men ungturkarna lyckades att, ännu en gång med stöd från turkiska armén i Makedonien, återta huvudstaden och få personen som Gladstone kallade för "den store mördaren", d.v.s. sultan Abdul Hamid II, att abdikera. Även denna gång visade armenierna att de var bland de mest lojala anhängarna till den nya regimen och det var tack vare deras hjälp och uppoffringar som ett antal ungturkiska ledare undkom en säker död under de första dagarna av kuppen som verkade sluta med kuppmakarnas seger.
Men parallellt med dessa händelser startades en ny massaker på armenierna i de armeniska provinserna och i synnerhet i Kilikien. Det är fortfarande osäkert vem som låg bakom dessa massakrer som kostade 15 000 armeniers liv och man vet inte om det var den sista hämndaktionen från den fallna regimen eller den första åtgärden hos den nya. En av de bästa experterna på östfrågor, Viktor Berard, påstår bestämt att samarbetet från några personer i Förening och Utveckling i dessa händelser med säkerhet kan bevisas. 1
Men armeniska partier och dashnak-partiet i synnerhet föredrog att skylla dessa blodbad på den gamla regimen, då de var beslutna om att samarbeta med den nya regimen på grund av deras gemensamma kamp mot sultanen. 2
I den stund då de andra icketurkiska folken i imperiet såg med försiktighet och misstro på den nya ungturkiska regimen, välkomnade de armeniska massorna under ledning av sina partier, hysteriska och fulla av glädje, det nya styret. Efter hamidiska regimens förtryck och övergrep så verkade den ungturkiska revolutionen som det första leende som armeniska folket hade mötts av på mer än fyra sekler. Dessutom var denna samarbetspolicy inte återspeglingen av en snabbt övergående taktik utan utfördes enligt djupa och seriösa överväganden hos armeniska revolutionära ledare som kan beskrivas enligt följande: mot de expansionsplaner som fanns hos den moderna imperialismen vars symboler var Tyskland och det Tsarryssland, samma Ryssland som med våld hade tystat armeniernas önskemål i Transkaukasien, resonerade armenierna så att detta ottomanska imperium med den nya generationen ännu hade en stor roll att spela. Skälet och förklaringen till imperiets existens var det att kunna styra med en federativ regering mellan turkar och andra icketurkiska folk i imperiet så som albaner, araber, armenier, greker, kurder, libaneser, makedonier och syrianer. Vart och ett av dessa folk, om de betraktades var för sig, var alltför svagt för att kunna motstå imperialisternas intrång men vart och ett av dessa folk var starkt nog för att inom imperiets ramar kunna försvara sin identitet och frihet. På så sätt skulle föreningen skapa ett nytt och mäktigt ottomanskt imperium i vilket vart och ett av dessa folk kunde utveckla sina säregna egenskaper i frihet.
Dessa var tankarna hos armeniska ledare i Turkiet, åsikter grundade på dåtidens struktur i Schweiz där flera av dem hade utbildat sig. Dessa medkämpare till ungturkarna vilka hade stridit sida vid sida med det nya turkiska partiet hoppades nu på bildandet av ett nytt ottomanskt imperium vilket skulle respektera dess olika folks integritet och identitet.
|
