Tidpunkten ansågs vara mest lämplig: Ryssland hade den mest liberala regeringen som hade funnits under tsarernas tid. Frankrike och England, vilka tidigare stödde den nya turkiska regeringen i hopp om återuppståndelsen av det ottomanska imperiet, hade nu börjat märka att turkarna vände ryggen till dem och behandlade armenierna fientligt och, kanske värst av alla, så visade ungturkarna nu upp några av de mest germanofila ansikten. Endast Tyskland som ville töja ut ottomanska imperiets existens, för att en dag själv överta det, motsatte sig helt alla planer om genomförande av reformer i Västarmenien. 9 Det visade sig att vissa tyska aktörer ansåg hela det ottomanska riket som dess framtida koloni och ville inte alls att Armenien skulle bli självständigt. En del andra hade lite mer neutrala åsikter, t.ex. Dause som skrev: "Man måste betrakta Armeniens fråga som ansträngningarna hos ett förtryckt folk under flera sekler i strävan för självständighet, något som det, både på grund av sin kompetens och sin natur men även med hänsyn till sin historiska bakgrund, förtjänar helt och hållet". 10
Förhandlingarna fortsatte under den andra hälften av 1913, med godkännande från Poghos Nubar Pascha, i Europa. Angelägenheten hos den ryska regeringen om försoning med det armeniska folket i Transkaukasien och bortrensningen av de bittra minnena från 1894-1896 fick honom att fortsätta sina ansträngningar i denna fråga. Förutom detta hade den allmänna opinionen, efter nyheten om turkarnas återerövring av Andrinopel under det andra Balkankriget, resulterat i att Ryssland hade antagit en allvarligare inställning gentemot det ottomanska imperiet.
Turkiets hemliga diplomatiska ansträngningar för att inplantera oenighet och splittring mellan medlemmarna i "Trippelalliansen" avslöjades av engelska underrättelsetjänsten och slutade med misslyckande i Anatolien.
T.o.m. Tyskland började sakta komma underfund med behovet av reformer i de armeniska provinserna för att kunna försvara ottomanska imperiets helthet. Dessutom tvingades Turkiet av den starka reaktionen från länderna i Trippelalliansen mot den tyska militära delegationens ankomst, under ledning av general Lihman von Sandres, till Konstantinopel att göra visa eftergifter i Armeniens fråga.
Slutligen, på Rysslands begäran som också stöddes av England och Frankrike, undertecknades en reformplan den 8 februari 1914 11 Enligt denna plan skulle man utse två internationella övervakare från neutrala länder vilka skulle övervaka administrationen och styret i de armeniska provinserna i ottomanska imperiet. Denna reformplan garanterade även att armenierna, i relation till deras antal i varje provins, skulle bidra med ett antal armeniska rådgivare, tjänstemän och poliser till de lokala myndigheterna.
Denna reformplan symboliserade de privilegier som den turkiska regeringen tvingades gå med på mot sin vilja och politik. Och återigen var denna, med andra ord, ett privilegium som Ryssland gav armenierna. Ryssland hade fram till dess motarbetat alla möjligheter för reformer i de armeniska provinserna, i synnerhet om dessa reformer skulle innebära att representanter från främmande stormakter skulle komma in i gränsområdet till det ryska imperiet. Även om Ryssland hade tvingats att ge sig på denna viktiga punkt i sin politik om Västarmenien så visade det samtidigt att den nya ryska politiska riktningen om Västarmenien, i motsats till det som tyska medier påstod, inte endast var baserad på egna intressen 12 utan även berodde på det ökande inflytandet från ryska liberala krafter vilka ständigt hade försvarat Armeniens fråga och bildandet av en självständig armenisk stat.
Det verkade som att nya tider väntade för de armeniska provinserna i ottomanska riket. Det var som om drömmen som armenierna, från generationer tillbaka, hade kämpat för och ett mål för vilket så många hade offrat sina liv för, d.v.s. skapandet av ett självstyrande Armenien inom ottomanska imperiets ramar, höll på att förverkligas.
Men just när dessa två observatörer från de neutrala länderna, nämligen holländaren Westeneck och norrmannen Hoff, hade utsetts och den sistnämnde nyss hade tillträtt sin post i staden Van (juni 1914) så tändes det första världskrigets gnista. Chateaubriand: "Under historiens gång inträffar händelser vilka är som ett hån mot människans öde".
Armenien inför första världskriget
I början av första världskriget verkade det som att den armeniska nationen kunde se med en hoppfullare blick och större säkerhet på framtiden. Vi såg nyss hur dess liv och existens inom det ottomanska imperiet höll på att få ökad säkerhet och garanti genom 1914 års reformplan.
I Transkaukasien innebar ryssarnas styre fortfarande ingen frihet men var åtminstone en regim som garanterade ordning och säkerhet för de armeniska invånarna och tillät dem en ökande välfärd och trygghet.
Armenierna utnyttjade dessa förhållanden till fullo. Då de var ett mer framgångsrikt folk än både georgier och tatarer (som efter 1920 kallas för azerier) spelade de den ledande rollen i utvecklingen av landets jordbruk och industri. Trots motståndet mot det tsarryska styrets byråkrati ville armenierna inte något annat än att förbli lojala mot det ryska imperiet. Verkligheten var att armenierna, bredvid andra ickeryska folk i imperiet, deltog i kampen för etableringen av en liberalare regim vilken skulle respektera deras nationella språk, seder och vanor. Men egentligen så krävde de inte något annat än det som kanadensarnas franske ledare, Sir Wilfrid Laurier, sa: "Vi vll vara lojala mot våra landsmän vilka vi har våra liv att tacka för samtidigt som Vi vill vara lojala mot vårt andra land som gav oss vår frihet".
Antalet armenier i hela världen år 1914 var cirka 4 000 000 vilket var fördelat enligt följande:
2 000 000 i det ottomanska imperiet, 1 700 000 i det ryska imperiet, 100 000 i Persien och
200 000 i resten av världen.
Av dessa 4 000 000 levde 1 300 000 i Östarmenien (Kars, Nakhichevan, Karabakh, och Akhalkalaki) medan 1 400 000 levde i Västarmenien och Kilikien.
I Östarmenien hade armenierna absolut majoritet jämfört med andra folk (av den totala befolkningen på 2 100 000 var 1 300 000 armenier).
I Västarmenien hade armenierna absolut majoritet i provinsen Van men var i relativ majoritet i provinserna Erzurum och Bitlis. Egentligen var det så att i dessa två sistnämnda provinser var turkarna och kurderna, efter massakrerna under 1894-1896, tillsammans fler än antalet armenier men om man skulle betrakta turkarna och kurderna som olika etniska folk så var armenierna fler än både två var för sig. Även i Kilikien var armenierna i relativ majoritet. Däremot var armenierna i minoritet i de andra västarmeniska provinserna (Sivas, Diyarbakir och Kharpout) dock med en liten marginal.
|
