Karta Stäng  
Personinfo Stäng  
Information Stäng  
Källor och referenser Stäng  
  English
 
Index

Armenien

Urartus civilisation

Segern för Självständighet

Dynastin Artashesian på Armeniens tron

Armenien mellan Rom och arsaciderna

Antagandet av Kristendomen

Försvaret av kristendomen

Armenien under dynastin Bagratounian

Kilikien - Den Nya Armenien

Armenien under turaniskt styre

Armeniens renässans eller återuppståndelse

Östfrågan

Ryssland i Kaukasus

Den armeniska frågan

Kamp på två fronter

Tsarryssland mot armenierna

Ungturkarnas revolution och det armeniska folket inför det första världskriget-

Första världskriget

Armeniens återuppståndelse

Armenien på väg mot självständighet, 1918

- Armenien på väg mot självständighet, 1918

Östarmenien

Västarmenien

De hoppfulla åren (1914-1917)

"Hopp och känslor", (mars-oktober 1917)

Bolsjevikrevolutionen och Armenien

Transkaukasus i drift (november 1917- mars 1918)

Dilemman (mars-april 1918)

Krig och självständighet (april-maj 1918)

Republikerna Georgien, Azerbajdzjan och Armenien

Supplikanterna (juni-oktober 1918)

Sammanfattning

Sovjetiska Armenien

Den andra självständiga republiken Armenien

Summa summarum

FöregÃ¥ende sida Sida 280 Nästa sida Mindre font större font Utskriftvänlig version  
Armeniska Folkmordet 1915-1918

Under de första månaderna i 1915, en tid som efter denna händelse blev påminnelsen om en mörk hemskhet i Armeniens historia, planerade den turkiska regeringen, under ledning av Talaat, Enver och Jemal, förintandet av armenierna i ottomanska imperiet.

Renan har i sin bok skrivit om skamlösheten hos några av de europeiska städerna i öst vilka hade hamnat under påverkan av turkarnas låga och avskyvärda tankar. Konstantinopel, där denna, för mänskligheten, skamliga handling planerades och leddes ifrån kommer för alltid att vara symbolen för alla dessa städer.

Utförandet av denna djävulska plan började med massarresteringen och massavrättningen av stora armeniska personligheter, bland andra kompositören Komitas (han överlevde folkmordet och vi återkommer till honom senare), författarna Daniel Varouzhan, Siamanto (Atom Yardjanian) och Grigor Zohrab, på kvällen den 24 april 1915, som idag högtidlighålls av Armenien och runt om i världen som minnesdagen av 1915 års Armeniska Folkmord. Samtidigt började man arrestera och avrätta armeniska officerare och soldater vilka tjänstgjorde lojalt vid kaukasiska fronten. Tusentals av dem hade dock redan stupat för Turkiet i striderna vid Basen och Sarighamish.

Förintandet av den armeniska civilbefolkningen genomfördes som en regelrätt utrotning efter ett ytterst välplanerad etnisk rensning då man massdeporterade de armeniska invånarna och körde dem i långa karavaner mot Mesopotamiens och Syriens öknar. Dessa flyktingkaravaner utsattes för övergrepp från arméns förband, gendarmer och militära specialgrupper vilka hade värvats bland de fanatiska och primitiva individerna bland befolkningen. Dessa mördade armenierna urskiljningslöst och kvinnor och unga flickor rövades bort för att säljas till turkiska makthavares eller militära ledares harem. Sätten man avrättade dessa personer på är så avskyvärda att man nästan inte kan tro att något sådant kan inträffa i verkligheten och dessutom på 1900-talet utan man vill tro att de hör till de mest horribla och sorgliga sagorna. De turkiska soldaterna som vaktade dessa karavaner brukade t.o.m. slå vad om könet på fostret i en armenisk kvinnans gravida mage och efter vadslagningen skar man helt enkelt upp magen och tog ut fostret för att avgöra vem som hade vunnit. Ingen har någonsin, varken innan eller efter, beskrivit någon sådan handling av fienden gentemot sina fångar. Väl framme i Ter Zor packades de armenier som hade överlevt marschen genom öknen in i grottorna och så satte man eld på dem. Jämför man det med nazisternas förbränningsugnar i koncentrationslägren så kan man direkt se hur turkarna använde sig av samma metoder fast primitivare. De överlevande berättar historier om hur de åt det brända människoköttet för att inte svälta ihjäl. Årligen hålls en gudstjänst vid dessa grottor för ihågkommandet av offren i Ter Zor.

Av 2 100 000 armeniska invånare i Turkiet så utsattes 1 800 000 för denna plan och mer än 1 000 000 miste livet. Endast några hundratusen kunde fly till Transkaukasien eller överlevde i Syrien och Mesopotamien.

En sådan storskalig massaker eller folkmord är utan tvekan resultatet av en noggrant planerad handlingsplan. Genomförandet av den leddes också av själva turkiska regeringen och medlemmar i kommittén "Förening och utveckling" som under de åren var Turkiets obestridde ledare. En av dessa personer var Talaat Pascha som tidigare var inrikesminister men som sedan kom att bli landets förbundskansler.