Armenien och de allierade
När tyskarna och dess allierade, d.v.s. Österrike-Ungern, Bulgarien och Turkiet, kapitulerade på hösten 1918 verkade det uppenbart att den stora segrande makten skulle återbetala den rättvisa och uppbyggnad som Armenien förtjänade. De mest framstående politikerna i de allierade länderna så som A. Bulfor, G. Clemenceau, Lloyd George, P. Pnelvo, R. Poache, A. Brian och president Woodrow Wilson ställde Armeniens fråga i sina officiella uttalanden, under 1917 och 1918, bredvid frågor som Azals, Lorn, Polen, Tjeckoslovakien och Jugoslavien bland de första målen för de allierades krig.
Men senare uppdagades att alla dessa löften var falska. Här ska vi se hur Winston Churchill beskriver denna allmänna ställning på den tiden och den otroliga hjälplösheten i denna fråga då han skriver: "Det verkar som att stunden har kommit för att armenierna ska finna rättvisa och rätten till existens i fred och trygghet i sin etniska vagga. De som var deras förtryckare har besegrats av revolution eller krig. De segrande stormakterna var deras allierade och det var de som skulle skipa rättvisa. Det verkade verkligen helt omöjligt att fem stora allierade makter inte skulle kunna genomföra sin vilja. Men trots detta faktum så blev det precis så, eftersom när de segrande makterna på Pariskonferensen kom fram till Armeniens fråga var deras samarbete och samtycke splittrat, deras arméer var upplösta och hade lämnat vapnen ifrån sig och dessa makters beslut hade inte längre någon vikt och respekt utan var bara tomma ord". 27
Denna hjälplöshet var resultatet av en rad beklagliga och passiva handlingar hos några av dessa stormakter men även på grund av avsaknaden av en stor allierad makt, d.v.s. Ryssland, vid förhandlingsbordet i Pariskonferensen.
Ända från början innebar eldupphörsavtalet med Turkiet, som England undertecknade den 30 oktober 1918 i Mudros, direkt för sin egen del och indirekt på sina allierades vägnar, det första tecknet på att Armenien, ännu en gång skulle komma att lämnas, åt dess öde. Detta avtal förband visserligen Turkiet att befria alla armeniska krigsfångar och politiska fångar på samma sätt som de allierades fångar samt evakueringen av Transkaukasien. Men detta eldupphörsavtal avväpnade, i motsats till avtalet med Tyskland, Österrike-Ungern och Bulgarien, inte Turkiet. Man nämnde inte ens att Turkiet skulle evakuera Västarmenien och överlämna turkiska krigsförbrytare till de allierade. Precis som en arabisk historiker påpekar var detta eldupphörsavtal egentligen det första steget för de allierades reträtt i Armeniens fråga. 28
Ännu värre var det att när fredskonferensen i Paris började så kunde man bland de allierades representanter hitta delegater från republiken Panama och Liberia medan det från det uppoffrande Armenien som hade kämpat genom vågor av blodutgjutelse för de allierades sak inte fanns en enda delegat.
För sina reformfrågor hade armenierna skickat två delegationer till Paris, en delegation från republiken Armenien under ledning av A. Aharonian och en armenisk nationell delegation från Västarmenien och flyktingarna under ledning av Poghos Nubar Pascha. De armeniska representanterna tvingades att ständigt stå emot de allt tydligare ansträngningarna från stormakterna som gjorde allt i deras makt för att rädda det som räddas kunde av det ottomanska imperiets helhet och integritet, ett rike som egentligen var stormakternas guldgruva. Enligt uttalandet från en representant från ett av dessa länder, som senare under andra världskriget efter konspiration med fienden mot sitt eget land skulle arkebuseras för högförräderi: "Turkiet försvaras inte enbart av sina styrkor utan även av unionen av makter som har ögonen på det".
|
