Armenisk-turkiska kriget
Då makthavarna i Konstantinopel (svärsonen till Farid Pascha och sedan marskalk Izzet Pascha) hade deklarerat sin beredskap för att överlämna områdena Basen och Van till den armeniska staten, d.v.s. republiken Armenien i Kaukasus, vägrade turkarna i Ankara att godkänna någon som helt överlämning av territorium utan propagerade t.o.m. för att åter ockupera provinsen Kars och Ardahan som enligt avtalet i Brest-Litovsk hade getts till Turkiet men som var i de armeniska styrkornas händer efter segern i första världskriget. 40
Grekernas ockupation av Izmir hettade upp turkarnas nationella känslor och förstärkte deras nationella rörelse. Man måste påminna om det faktum att vissa grekiska aktörer drömde om återuppståndelsen av det bysantinska imperiet och ville åt östra Trakien och västra Mindre Asien och t.o.m. själva Konstantinopel. Liknande ologiska och dumdristiga anspråk hos grekerna som även fanns hos vissa armenier vilka drömde om återuppståndelsen av ett Armenien som sträckte sig från Svarta havet till Medelhavet kunde inte sluta på något annat sätt än att väcka ännu mer vrede hos turkarna.
Och om man till detta lägger de planer, som fanns under 1916-1920, om uppstyckningen av återstoden av det ottomanska imperiet till områden under inflytande från olika stormakter så kan man säga att denna starka nationalistiska reaktion hos turkarna inte bara var naturlig utan även förväntad. Enligt Driault var det som det sista meningslösa motståndet hos en sjuk man som kämpade mot döden eller med andra ord Turkiets förskräckta försök att befria sig från det ottomanska imperiet för att slippa dö tillsammans med det.
Däremot var de händelser som följde där efter, inte något som kan ursäktas av liknande skäl, utan handlingar som ingen annan civiliserad nation har utfört under liknande förhållanden. Det som kritiseras hos den turkiska nationalismen är den skoningslösa och onaturliga hjärtlöshet som den visade i denna blinda chauvinistiska kamp. Det nationalistiska Turkiet tvekade aldrig, inte det minsta, att i försvarandet av sin territoriella integritet, trots undertecknade internationella avtal, mot Grekland och stormakterna vidta åtgärder som den totala utrotningen av armenier och kurder i Turkiet och annekteringen av republikerna i Transkaukasien, endast en kort tid efter att man hade undertecknat ett fredsavtal och fördömts för samma brott som man även begick senare. Vanligtvis går alla regeringars diplomati och deras allra viktigaste mål ut på att ha grannar som är mindre och svagare än de själva, men diplomatin hos Turkiet och den turkiska armén har mer eller mindre visat att Turkiet föredrog att hellre ha en supermakt till granne i form av Ryssland istället för av grannar så som de tre transkaukasiska republikerna.
Turkiet som hade en modern armé och tillräckligt med vapen och ammunition - som vi redan har nämnt så hade de allierade vid undertecknandet av eldupphöravtalet varit oförsiktiga och inte krävt Turkiets avväpning - lyckades tack vare sina nationalistiska ledare att bilda tre fronter, en mot fransmännen i Kilikien, en mot grekerna i västra delen av Mindre Asien och en mot armenierna i Transkaukasus.
Snart fick de t.o.m. utländsk assistens enligt följande: från Italien som var oroligt över att grekerna skulle ockupera provinsen Izmir, då de själva hade sina egna planer för denna region, från vissa franska aktörer som planerade att senare investera i Mindre Asien och från Ryssland. Ryssland som såg hotet om att Konstantinopel, och med den Dardanellerna och Bosporen, skulle ockuperas av de andra allierade och därmed gå förlorade, hade nu utvecklat gemensamma intressen med Turkiet, intressen som i jämförelse med Armeniens fråga var mycket viktigare. 42
|
