Statistiska kontroverser
Innan diskussionerna om de införda modifikationerna i den slutgiltiga överenskommelsen kunde inledas var det nödvändigt att definiera termen "armeniska vilayeter" och ta hänsyn till den etnisk-religiösa sammansättningen av dess invånare. Statistiska debatter hörde till kontroverserna både innan och efter världskriget. Efter den osmanska expansionen in på den armeniska platån hade de administrativa gränserna flyttat sig avsevärt, men termen "Ermenistan" användes alltjämt för att referera till större delen av regionen. Under andra hälften av 1800-talet övergav administrativa revisioner termen eyalet (stat/provins) och införde istället termen vilayet. 48 Vid slutet av seklet hade gränserna för vilayeterna Erzurum, Van, Bitlis, Mamuret-ul-Aziz (Kharpout), Sivas och Diyarbakir stabiliserats. Dessa provinser kallades allmänt av turkarna för Västarmenien. Tillsammans utgjorde de hela den armeniska platån som hade införlivats i imperiet och en del av den historiska Mindre Armenien (Armenia Minor).
Armeniska källor visade, på skäliga historiska grunder, att när platån annekterades under 1500-talet så lades större delen av den i elayeten Erzurum. Detta var dokumenterat av 1500-talsgeografikerna Nicholas du Daulphine och Pierre Belon. 49 Hammer-Purgstall har i sin klassiska historia om det osmanska imperiet upprepande gånger påpekat betydelsen av Erzurum, som onekligen var platåns största provins. 50 På 1848 års karta, ritad av geografen Levasseur, fortsatte elayeten Erzurum att omfatta större delen av platån. 51 Därmed påstods att de osmanska ledarna under 1800-talet, skrämda av de europeiska makternas kränkningar och Balkans separation, omorganiserade vilayeterna i öst så att armenierna skulle utgöra en minoritet i varje provins. Från Erzurum tog man bort flera armeniska koncentrationer medan man samtidigt tillade intilliggande muslimskbefolkade områden till de östra provinserna: Hekkiari till Van, Siirt till Bitlis, distrikten söder om Malatya till Kharpout och områden i väst och söder till Sivas och Diyarbakir. 52 Ett memorandum år 1895, skrivet av de franska, ryska och brittiska ambassadörerna i Konstantinopel påpekade de frekventa territoriella omorganisationerna i de östra provinserna och, trots att motivet bakom en sådan handling kan debatteras, så kan de armeniska anklagelserna om att intilliggande regioner införlivades i dessa provinser på den armeniska platån styrkas. 53
Armenierna har även påstått att muslimska muhadjir (emigranter) under flera år omplacerats på platån i medvetna försök att urholka den armeniska majoriteten. Det var inte bara de emigranter som kom från Akhaltsikh, Kars, Ardahan, Batum och norra Kaukasus som omplacerades, tusentals av dem var Balkanmuslimer som ända sedan 1878 hade strömmat in i Anatolien. År 1917 rapporterade Hamid Bey, chef för den osmanska immigrationsbyrån, att över 850 000 muslimer hade sökt skydd i imperiet mellan 1878 och 1904. 54 Enligt studier gjorda av flera europeiska reformprojekt med syftet att stoppa denna flyktingvåg till platån, styrker påståendet att den osmanska regeringen medvetet dirigerade många av dessa immigranter mot den armeniska platån.
|
